15 år har gått sedan de där dagarna i juni då president Bush kom till Göteborg, flera hundra unga människor stängdes in på Hvitfeldska gymnasiet, demonstranter kastade sten mot polisen och polisen svarade med att skjuta skarpt. 15 år, men för Hans Abrahamsson är minnena tydliga.

Han är forskare i freds- och utvecklingsfrågor vid Göteborgs universitet, och 2001 hade han nyligen blivit engagerad i nätverket Attac.

– Så åt helvete det gick. Fortfarande i dag kan jag träffa människor som är arga på mig, göteborgare i min ålder som säger: ”Här kommer han som ville rädda staden med dialog, men som istället förstörde den.”

I flera månader hade han, tillsammans med andra från både Attac och ytterligare nätverk, kämpat för att EU-toppmötet skulle bli ett tillfälle för dialog mellan alla de som var kritiska till globalisering och världens sociala orättvisor – och politikerna som ville ha ett lugnt möte utan våldsamma konfrontationer. Det som skett vid möten i andra städer så som Nice och Prag skulle undvikas. Göteborg skulle bli annorlunda.

Men såhär 15 år senare, sitter två misstag kvar som Hans Abrahamsson säger att han inte kan förlåta sig själv för.

– Jag var med och lyckades driva upp en stor förväntan på dialog, såväl hos regeringen som hos aktivisterna. En väldig massa aktivister kände att de nu fick löfte av svenska regeringen att för första gången faktiskt få vara med, och få inblick. Besvikelsen blev stor när de istället blev inlåsta.

– Det andra som jag inte kan förlåta mig för är att jag inte förstod vidden av när vi fick reda på att president Bush hade bestämt sig för att acceptera en inbjudan. Det fick säkerhetstjänsten att ändra allt.

Hans Abrahamssons starkaste minne under den här tiden kommer egentligen från innan EU-toppmötet. Några av de studenter han undervisade skulle till Malmö för att demonstrera, och berättade att de var rädda att få stryk av polisen. Trams tyckte Hans, sådant händer inte i Sverige. Efter helgen satt de på golvet i korridoren utanför hans kontor och visade sina blåmärken.

– Då grät jag. Jag tvingades konfronteras med min egen naivitet.

Och det skulle bli fler konfrontationer. På fredagsmorgonen den 15 juni kom samtalet om att Hvitfeldska gymnasiet var inringat av containrar. Ingen kom vare sig in eller ut. Hvitfeldska – dit bland andra Attac tillsammans med kommunen hade hänvisat hundratals unga människor att sova – var nu mer eller mindre ett fängelse.

– Det var fruktansvärt, som om någon drog undan mattan för mig.

Också Cecilia Verdinelli var engagerad i Attac, och hade tillsammans med Hans Abrahamsson deltagit på en lång rad av planeringsmöten.

– Jag kan fortfarande i dag känna mig ganska lurad, och också känna det obehagliga i att jag var med och lurade andra.

Hon beskriver minnena från 14-16 juni 2001 som tumultartade, lite som om de kom från en utdragen bilolycka.

– Det är svårt för mig att i efterhand skilja på vad jag såg själv och på vad som sedan dök upp i alla rättegångarna och utredningarna. Det pågick gick ju faktiskt också ett EU-toppmöte där någonstans bakom alla avspärrningar, och vad det EU-toppmötet kan ha handlat om eller kommit fram till – det skulle jag inte kunna säga någonting om under tortyr nästan.

Både Cecilia och Hans är säkra på att det var inspärrningen på Hvitfeldska som tände gnistan.

– Jag tror att efter vissa former av kränkningar kan man inte längre svara för vad folk, speciellt stora människomassor, gör. Hela problemet började på Hvitfeldska, och allt det som hände kan bara tolkas i ljuset av det, säger Cecilia Verdinelli.

– Trots utredningar och kommissioner hit och dit är det fortfarande så att i svensk offentlighet och historieskrivning, tycker jag inte att någon tydligt har sagt att det här var den största kränkningen mot mötes- och demonstrationsfriheten som har gjorts i Sverige i modern tid. Och det fanns inte argument för det.

För Hans Abrahamsson ledde händelserna till att han ägnade tre år åt att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Det arbetet tog honom både till Pentagon och till Bolivia för ett möte med en ansvarig säkerhetschef. Resultatet blev boken En delad värld, där han bland annat konstaterar att polisen i Göteborg fick felaktig information som på omvägar kom från den amerikanske säkerhetstjänsten. Det handlade bland annat om 400 så kallade vita overaller från Italien som skulle finnas på Hvitfeldska och som hotade presidenten. Men det visade sig att de aldrig hade kommit.

Allt fick förödande konsekvenser och engagemanget hos många av de som var med slogs sönder.

– I dag skulle vi ha behövt de här rörelsernas förslag till handling mer än någonsin. För att hantera den finansiella krisen, klimatförändringarna och den flyktingsituation vi har.

Det som hände i Göteborg är inte unikt, liknande saker har hänt och händer fortfarande på andra platser runt om i världen. Men Cecilia Verdinelli menar att det som var unikt, var den stora välviljan som fanns på ytan. Kontrasten blev stor till inspärrningen och brutaliteten.

I efterhand har teorin om ”snälla” och ”dumma” demonstranter använts, där de sistnämnda skulle ha förstört för alla andra. Även en del av de engagerade i nätverken håller med om denna förklaringsmodell, men för Cecilia Verdinelli tar den bara mer och mer emot för varje år som går.

– Många tycker att nu när det har gått så många år, borde jag se på det lite mer neutralt. För mig är det tvärtom. Ju mer jag tänker på det i efterhand, och när man dessutom ser vad EU blev och vad globaliseringen blev och hur fruktansvärt rätt vi hade, desto mer kan jag känna att jag personligen borde ha protesterat mycket hårdare mot den uppdelningen.

Det finns många teman under EU-toppmötet och dess efterspel – utredningarna, rättegångarna och det offentliga samtalet – som skapat och fortfarande skapar debatt. För Cecilia Verdinelli är det hon beskriver som mediernas kritiklöshet ett sådant tema.

– Det fanns ingen bortre gräns för överdrifterna. Folk som var långt borta och bara läste tidningarna fick lätt intrycket av att byggnader var raserade och att delar av staden var i ruiner.

Men gatorna fanns kvar. Vad som kanske inte fanns kvar handlar om sådant som inte går att se.

– Förtroendeknäck är bara förnamnet faktiskt. Känslan av pseudodemokrati är väldigt stark hos många som var inblandade, säger Cecilia Verdinelli och fortsätter:

– Misstanken om att intresset av att fixa boplatser kanske var ett sätt att säkra potentiella fängelser, det tror jag är ett kollektivt minne som kommer att bli kvar i decennier.