• Det disiga landskapet med mjuka konturer harmonierar med berättelsen.
Fria Tidningen

I Oxenfree får mystiken leva

Night school studio har inte snålat med dialogen i mysteriespelet Oxenfree. Redan i den inledande scenen färdas huvudpersonerna med båt genom ett smatter av repliker, i bakgrunden ett disigt tecknat hav. De är på väg till en ö för att campa och festa över en helg. Ordtätheten, som till en början är störande, bär ändå snabbt frukt genom att man lär känna karaktärerna väl. Protagonisten Alex storebror Michael har dött i en olycka året innan. Med på färden är Michaels före detta flickvän, Alex nya plastbror som flyttat in efter att modern gift om sig och hennes bästa vän, den påtände Ren.

När ungdomarna kommer fram till ön hinner de inte ens knäppa upp första ölen innan de upptäcker märkliga ljusfenomen i mynningen till en grotta. Och snart har de sugits in i ett slags underland som skulle ha kunnat vara signerat David Lynch. Händelser börjar upprepa sig, människor blir besatta, någon kan helt plötsligt försvinna och dyka upp på en annan del av ön. Rumstiden löses upp och det förflutna klyvs i parallella verkligheter på ett sätt som påminner om förra årets indiesuccé Life is strange.

Medan Life is strange var färgstarkt och hade en fotorealistisk känsla är landskapet och karaktärerna i Oxenfree tecknade i mjuka konturer, som om allt vore filmat genom en softad lins. Det är lite disigt, nästan suddigt, men det harmonierar väl med berättelsen. Den är just disig, svår att få grepp om. Fast på ett positivt sätt.

Oxenfree är emellanåt härligt surrealistiskt, där man åtminstone under första halvan av spelet känner att man inte har en aning om vad som händer och varför. Det ger en skön känsla att bara få sugas in i stämningar och inte få allt förklarat och utrett in i minsta detalj. Jag måste ge en eloge till ett spel som inte slår hål på mystiken utan låter en osäkerhet dröja kvar även sedan eftertexterna rullat.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria