Dags att slopa fredsplikten | Stockholms Fria
Elina Pahnke

Inledare


Fredsplikten

  • Den 2 september deltog omkring 180 miljoner indier i en landsomfattande strejk mot regeringens arbetspolitik.
Fria Tidningen

Dags att slopa fredsplikten

Vårdupproret skulle kunna vara startskottet för en större proteströrelse mot liberaliseringen och privatiseringen av arbetet. Men då måste vi först överge fredsplikten, skriver Elina Pahnke.

Den 2 september vägrade 180 miljoner indiska arbetare att gå till jobbet.

Det sägs att det är en av de största strejkerna i historien.

Startskottet var premiärminister Narendra Modis bud på en ökad minimilön för outbildade arbetare: från 812 kronor i månader till 1160 kronor. Men facken nöjde sig inte med smulorna – de krävde mer.

Strejken i Indien går nämligen bortom knappa förbättringar i löne-kuvertet. Ända sedan 1991, när landet genomförde den så kallade LPG-reformen: liberalisering, privatisering och globalisering, så har arbetarnas villkor stadigt försämrats.

Inför förra veckans strejk förklarade flera fackliga representanter hur berättelsen är större än skambudet om en ökad minimilön. De påpekar hur landets rikaste procent äger mer än hälften av Indiens rikedom; hur nyliberala reformer har sänkt lönerna, försämrat arbetsrätten och ökat arbetslösheten. Allra värst drabbas kvinnor och unga, därför är ett krav som facken har framfört lika lön, oavsett kön.

För de indiska arbetarna handlar det om en tro på ett annat ekonomiskt system – krav som borde vara självklara för alla arbetare som exploateras över hela världen. Strejken är ett sätt att politisera den finanspolitik som gynnar ett fåtal förmögna och lämnar fattiga i fördärvet.

”Arbete är möjligt, det är bara nyliberalismen som genom sin exklusivitet tvingar folk att dö”, säger Sundet Chopra från jordbruksfacket.

Den här typen av masstrejker ser vi inte i Sverige. Arbetsvillkoren är bättre här, men det är inte arbetets olikartade form som har tvingat arbetarna till passivitet. Det är fredsplikten.

Överenskommelsen mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) slöts under det gemensamma intressets flagg och innebär att inga olovliga stridsåtgärder får vidtas innan kollektivavtalet har löpt ut. Det betyder att arbetsköparen, chefen, inte får stänga av arbetaren utan lön och att arbetaren inte får strejka förrän parterna ska ingå nytt avtal.

Ett undantag gäller kring fackföreningar som är berörda av andras strejker, då de kan genomföra sympatiåtgärder. Den som levererar varor till mataffären kan solidarisera sig med den som står bakom kassan, till exempel.

Förespråkare för fredsplikten, som är generell och alltså inte bara gäller SAF och LO, skulle kunna säga att vi på det här sättet har större friheter på arbetet, att trycket minskar eftersom även arbets-köparen har ingått ett avtal. Den tanken härstammar från en tid då anställningen såg annorlunda ut, då den fasta anställningen i sin form tydliggjorde när någon blev avstängd. I dag jobbar många inom bemanningsföretag och timanställningar, sätts i karantän när vikariatet tar slut eller tillbringar dagar hemma obetalt i väntan på ett jobbsamtal. Det kallas aldrig för lockout, utan brist på arbete.

För arbetare är strejken det största vapnet han eller hon har. Men att gå ut i masstrejk för att protestera mot större ekonomiska reformer är i princip omöjligt för svenska arbetare i dag, eftersom fredsplikten är ett påstående om att den som säljer arbete har gemensamma intressen med den som köper arbete. När Indiens arbetare fyller gatorna är det för att ifrågasätta vem som får sätta dessa ramar för människors liv; för arbete och pengar.

På samma sätt borde det vara självklart för varenda arbetare att vidta stridsåtgärder när omfattande försämringar föreslås av näringslivet i Sverige, som när de nyligen försökte pressa nyanländas löner och urholka arbetsrätten genom så kallade ”enkla jobb”. Även här har arbetarna gemensamma intressen – och de är aldrig samma intressen som näringslivet.

Precis som i Indien är det största hotet mot arbetarna i Sverige liberaliseringen och privatiseringen av arbetet. Vi har sett hur vårdpersonal över hela landet har rest sig upp för att protestera mot sämre villkor och färre vårdplatser. Det skulle kunna vara startskottet för en större proteströrelse, där arbetare själva går ut och säger att de har fått nog.

Men då är det dags att slopa fredsplikten.

ANNONS

© 2022 Stockholms Fria