Elina Pahnke

Inledare


Inledare: Val 2018

  • Ulf Kristerssons förslag är vår tids motsvarighet till att mäta skallar. Rätten att klä oss hur vi vill och tala vårt modersmål är grundläggande i en demokrati, skriver Elina Pahnke.
Fria Tidningen

M:s språkfascism blottar liberalismens brister

Om du talar fel språk väntar repressalier i den fria viljans namn, skriver Elina Pahnke.

Den 21 februari är internationella dagen för modersmål. Unesco instiftade dagen för ungefär tjugo år sedan för att påminna om rätten att tala och skriva sitt eget språk.

För liberaler i Sverige verkar rätten till sitt eget språk inte lika självklar. I sitt jultal underströk Moderaternas Ulf Kristersson att ”i Sverige talar vi svenska”. Han sa visserligen ingenting om att förbjuda modersmål. Men han talade om språk och bestraffning. Permanenta uppehållstillstånd kräver godkända resultat i svenska. Ersättningen för en nyanländ flykting ska kunna sanktioneras och dras in om personen inte fullföljer sina svenskstudier.

Nu är det inte bara den auktoritära indoktrineringen för nyanlända som är problemet med Moderaternas nya svensklinje. Ulf Kristersson har dessutom fel. I Sverige talar vi inte bara svenska, vi talar en mängd olika språk.

Över 150 000 talar till exempel arabiska, 200 000 talar finska.

Som kolonialismen har gjort i alla tider förbiser han helt de fem erkända minoritetsspråken i Sverige.

Vidare sa Ulf Kristersson i sitt tal att det handlade om individualism, jämlikhet och jämställdhet och blottlade samtidigt liberalismens tillkortakommanden. Nämligen att idén om den fria viljan är bunden i kedjor, att individualismen är våldsam och ofri, att rätten till självbestämmande bara gäller om du lyckas infoga dig i den rådande maktordningen.

Gör du inte det, för att du talar ett annat språk, eller har skrivsvårigheter, för att du vägrar eller inte har möjlighet att studera samtidigt som du ska arbeta för att uppnå uppehållstillståndets försörjningskrav – då väntar repressalier i den fria viljans namn.

När Alliansen kom till makten 2006 gjorde de det genom att ändra problemformuleringen kring klass. De kallade sig själv arbetarparti och började utförsäkra folk, de proklamerade att Sverige skulle jobba och lanserade Fas 3. Nu försöker de istället dra nytta av rasismen, bygga upp idén om vår gemensamma identitet kring svenskhet. Det är enkelt att göra i en tid då asylrätten nedmonteras av socialdemokrater och rasister redan har sopat banan genom att måla upp invandring som ett hot.

Idén om en tänkt ursvenskhet har redan byggts upp genom att berätta om vad vi inte är. Nu börjar det andra kriget, diskussionen kring vad vi faktiskt är. I Danmark har Socialdemokraterna gått samma väg och föreslagit ett burkaförbud. I valrörelsen kan vi förvänta oss ett skifte från en rasism som handlar om att skydda nationalstaten och dess gränser, till att kompromissa bort rätten till självbestämmande. Så talar bara en kolonialmakt, en repressiv makt, en plats där våra val kontrolleras av staten.

Rätten att klä oss hur vi vill och tala vårt modersmål är grundläggande i en demokrati. I Sverige talar vi inte bara svenska, men om jag ska säga det rakt ut på Ulf Kristerssons älskade språk vill jag säga detta: hans förslag går inte att beskriva som någonting annat än en kulturell och social motsvarighet till att mäta skallar.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria