Homosexualitet var en förbjuden handling enligt svensk lag ända fram till 1944. Det var 1864 som en ny lag infördes som innebar att homosexuella handlingar kunde bestraffas. Även lesbisk kärlek kunde bestraffas enligt den nya lagen, med skillnaden att lesbisk kärlek oftast inte sågs som ett lika stort problem.

Författare som ville skriva positivt om samkönad kärlek fick nöja sig med att skriva om ett slags romantisk vänskap då sexuella förbindelser var tabu.

Litteraturvetaren Eva Borgström har i sin forskning undersökt hur samkönad kärlek har beskrivits i skönlitteraturen. Ett fält inom forskningen som enligt Borgström i det närmaste obefintligt.

– Det har inte funnits något större intresse att skriva om detta, tvärtom har litteraturhistoriker gjort det mesta för osynliggöra att det här motivet i litteraturen. Man har försökt att få författare och litteraturen att passa in i den heteronormativa normen.

Hennes aktuella bok Berättelser om det förbjudna handlar om en period, 1900-1935, då lesbisk kärlek går från något onämnbart till något uttalat.

– Under den här perioden hände väldigt mycket när det gäller hur det skrevs det om samkönad kärlek. Det var exempelvis då som de vetenskapliga begreppen om heterosexualitet och homosexualitet etablerades. Samtidigt växte kvinnorörelsen sig stark under den här tiden. Inom litteraturen skrev man allt oftare om samkönad kärlek på ett både öppet och bejakande sätt, säger Borgström.

En tidig pionjär i att beskriva lesbisk kärlek på ett öppet och passionerat sätt var författaren Elsa Gille, som skrev under pseudonym. Ett annat sätt att skildra den förbjudna kärleken mellan kvinnor stod Lydia Wahlström för. Hon skildrade kvinnlig romantisk kärlek i sina romaner genom antydningar, men för att säkerställa att syftningarna gått hem hos läsaren presenterade hon längre fram en biografisk bakgrund till berättelserna.

– I sin självbiografi, som kom efter att lagen mot homosexualitet tagits bort, la hon ut nycklar till sitt romangalleri för tydliggöra att hon förlagt sina egna känslor hos en manlig romankaraktär.

Under slutet av 20-talet började en radikal era då nytänkande kring kön och sexualitet började växa fram. Modernistiska förgrundsgestalter som Virgina Woolf, Djuna Barnes och Radcliffe Hall la grunden till ett mer öppet synsätt på samkönad kärlek. I Sverige märktes denna nya öppenhet i Agnes von Krusenstjerna, Gertrud Almqvist och Karin Boye författarskap.

– De skrev om samkönad kärlek på ett nydanande sätt som vi kan relatera till även i dag. Det var modernt och normkritiskt, de undersökte de samtida diskurserna om kön och sexualitet och ville göra något nytt. En av de finaste och smartaste romaner som berör detta motiv är Karin Boyes Kris som kom några år in på 30-talet, säger Eva Borgström.

Tidigare har Eva Borgström, i boken Kärlekshistoria, skrivit om hur samkönad kärlek skildrades i litteraturen under1800-talet, vilket gör att hon täckt in en tidsperiod som omfattar 100 år.

– Det finns massor kvar att undersöka som rör det här motivet, men nu tror jag att jag sätter punkt. De här hundra åren som jag undersökt får räcka, säger Eva Borgström, som även berättar att nästa bokprojekt blir att, tillsammans med historikern Hanna Markusson Winkvist, undersöka kvinnopar i kvinnorörelsen.