Mariam delar med sig av sig själv | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Mariam delar med sig av sig själv

Stockholmsbaserade Mariam Wallentin utgör vanligtvis ena halvan av duon Wildbirds & Peacedrums. Nu går hon solo och kallar sig Mariam the believer. SFT träffade sångerskan vars album Blood donation fått översvallande recensioner.

Redan första gången jag hörde Mariam Wallentin vid en konsert förstod jag att det här var en sångerska utöver det vanliga. Det var Koloni som arrangerade en spelning med de amerikanska experimentrockarna Deerhoof. En minnesvärd kväll. Men konserten med Deerhoof har lämnat få intryck. Nej, det mest minnesvärda var ett av förbanden, nämligen Wildbirds & Peacedrums. Duon, som består av sångerskan Mariam Wallentin och slagverkaren Andreas Werliin, var ett nytt band för mig, och efter att ha upplevt deras utlevande och pulserande konsert var det lätt att förutse att det här var ett band som skulle skapa uppmärksamhet framöver.

Samma år, 2007, kom debutalbumet Heartcore som hyllades av kritiker och gruppen fick utmärkelsen Årets jazz av Rikskonserter, och duon har sedan dess turnerat och uppmärksammats världen över. Efter tredje skivan Rivers (2010) och turnerandet som följde den, tog Wallentin och Werliin paus för att arbeta på andra projekt.

– Det var första aktiva pausen vi har haft sedan vi började spela ihop. Det känns himla viktigt nu efteråt att vi hade det. Vi behövde, förutom att vara kreativa på olika håll och vidga oss musikaliskt, även vårda bandet lite. Vi båda kräver så mycket av oss själva och av varandra när vi spelar.

Andreas Werliin har spelat med Tonbruket och Fire!, medan Mariam Wallentin bland andra har spelat ihop med Lindha Kallerdahl under namnet Huntress bow.

– Vi har känt varandra länge och då jag var med och gästade på hennes senaste skiva Lets dance insåg vi hur himla bra våra röster kompletterade varandra. Både jag och Lindha strävar på många sätt i slutändan mot samma mål vad gäller musiken, energin, förlösandet och friheten – samtidigt som vi också ger varandra olika saker. Vi båda drivs av att utmana oss själva och här kastar vi oss ut tillsammans.

Nu är Wallentin högaktuell med soloskivan Blood donation under namnet Mariam the believer. Att gå solo kändes som en logisk utveckling, berättar hon.

– Jag avskyr att känna mig begränsad och är en rotlös själ, att starta det här soloprojektet uppkom ur en nödvändighet, men kommer förhoppningsvis också att ge näring till de andra banden jag har. Och så hade jag just varit i New York och köpt en elgitarr som jag ville börja spela på, så att starta ett nytt band var ett bra sätt tänkte jag.

Wallentin har haft många frågeställningar och teman att utgå ifrån när hon arbetat med skivan. På frågan om vad som inspirerat henne börjar hon räkna upp:

– Strängteorin, blod och att balansera på nerverna. Francis Bacon, tvivel och frågeställningar, det fysiska och det köttsliga blandat med det som svävar över, runtom oss. Sister Rosetta Tharpe och det där talesättet som har följt mig på sistone: ”Hoppet är det sista som lämnar en människa”.

– Jag har också tänkt kring givandet, vad det innebär; att lära sig att ge för att kunna få, att ge villkorslöst utan att kräva någonting tillbaka, sådana saker. I allt jag gör är jag nog rätt så självutlämnande på många sätt, och med Blood donation ville jag symbolisera det lite, gröpa ur mig själv och kasta iväg, utåt. Precis som att sjunga, det kommer djupt inifrån och pressas ut ur kroppen.

Artistpromotorn Christina Glaeser menade i ett debattinlägg för några år sedan att jazzsångerskor diskrimineras i stora dagstidningar, och att fokus i allt för hög grad läggs på manliga artister. Mariam Wallentin hör till de sångerskor som får välförtjänt uppmärksamhet i media, men hon säger sig samtidigt vara trött på upphöjandet av det manliga konstnärliga geniet.

– Det är jävla tröttsamt. Jämställdhet existerar inte. Än. Men jag är samtidigt glad och stolt över att de allra flesta kvinnliga musiker jag känner är sådana jäkla kämpar och kraftpaket. De flesta människor kämpar banne mig ändå på, mot det bättre, det ljusare. Det vill jag stenhårt tro på.

Närmast väntar en intensiv period med spelningar och promotion för den nya skivan. Det lär även bli en hel del tid i inspelningsstudion. Pausen från Wildbirds & Peacedrums är nämligen över.

– En ny skiva är på gång. Vår tanke är att den ska vara helt klar i tid med att snön börjar smälta. Så ett skivsläpp och förhoppningsvis massa turnerade står på schemat efter sommaren. Det känns fantastiskt och spännande att vara på gång med nytt material.

Rekommenderade artiklar

Feministfirande i kärlekens tecken

8 mars

På onsdag, inför 8 mars, håller Södra teatern i arrangemanget Kärleken – en fest för feministerna. Tillställningen är tänkt som ett firande av feminismens framgångar och en motståndshandling, samtidigt som det är releasefest för Maria Svelands nya bok Hatet – en bok om antifeminism.

”Jag vill förändra människors liv”

I Våga minnas berättar Ewa Cederstam om hur hon som ung blev utsatt för våldtäkt, och hur denna händelse påverkat henne. Nu tilldelas hon Dorispriset för sin hyllade dokumentärfilm.

Fria.Nu

Isola – en ö ockuperad av konstnärer

Avskärmat från centrala Milano av järnvägsspår, en motorväg och några kanaler, ligger stadsdelen Isola. Namnet betyder ö, och under 30- och 40-talet var Isola ett centrum för antifascistiskt motstånd. Efterkrigstidens moderniseringsvåg lämnade inga större spår, först på 90-talet blev området intressant för stadsplanerare. Isola Art Center tar konsten till hjälp för att bevara stadsdelen mot exploatering.

Fria.Nu

Trögt sökande efter samhörighet

I sin nya essäsamling Den obekväma zonen möter vi författaren Jonathan Franzen innan han blivit känd och framgångsrik. Handlingen i essäerna kretsar kring hans barndom och relationen med föräldrarna.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria