I inledande Hus till salu återvänder Franzen till sin barndomsstad i amerikanska mellanvästern. Hans mor har dött och han ska ta hand om försäljningen av barndomshemmet. Huset har varit moderns livsverk och det framkallar minnen från uppväxten under 1960- och 70-talen. Mamman gjorde allt för att göra honom och den övriga familjen så normal som möjligt. Hennes tro på familjen var orubblig, den var enligt henne ”grunden för äkta lycka i Amerika”. Hon gjorde allt för att passa in och hyste en rädsla för att vara utanför. Franzens minnesbild är att han kände sig instängd, och skyddad som om han vore ”inbäddad i kokonger som själva var inbäddade i kokonger”.

I Två ponnyhästar blickar Franzen tillbaka på en familjegemenskap som upplevdes som tillkämpad. Den tecknade serien Snobben används som ett prisma för att belysa hur man gärna ser sin egen familj som en tecknad serie. Charles M Schulz lätta bollande med existentiella frågor beundras av Franzen, som delar dennes förmåga att behandla tunga frågor med lätt handlag. Schulz har valt bort det normala livets bekvämligheter för konsten och ”det är den sortens val som bara den som besitter en osviklig styrka och god hälsa kan göra”.

Genomgående återkommer Franzen till sitt sökande efter gemenskap, men utan att behöva ge upp sin individualitet. Faktum är att inte ens den mest givna gemenskap, som familjen, kan få honom att känna denna samhörighet.

Misstaget Franzen gör är att han emellanåt flyr allvaret och försöker lätta upp innehållet med tröttande beskrivningar av pubertala upptåg och nördigt tävlande i stavningstävlingar, vilket gör att jag raskt vill bläddra framåt. Intressantare är hans funderingar om skrivandet. Att bli författare var inte något som uppmuntrades av föräldrarna, men Kafka avgjorde yrkesvalet. I Det främmande språket återges hur Franzen pluggade den tyska litteraturen. Hans romantiska författarideal var Rilke, men när Kafka introducerades förstår han att litteraturen kan göra skillnad, och att skrivande kan fungera som ett verktyg för att söka kunskap och mening. Insikten är att han, liksom Josef K, är skyldig. Han har varit en självisk, arrogant idiot som följt strömmen.

Jonathan Franzen är en god stilist och visar, när bitarna faller på plats, upp en förmåga att göra det personliga och självutlämnande intressant och allmängiltigt.

Att tillhöra en gemenskap är nog inget för Franzen. Inte ens om det är att ingå i Oprah Winfreys bokklubb. När hans lysande genombrottsroman Tillrättalägganden (2002) valdes till hennes show passade Franzen på att dissa Oprah och kvaliteten på hennes bokklubb.

Det går nog att konstatera att Jonathan Franzen undvikit sin fasa att bli normal.