Sara Falkstad

Inledare


Valet i USA

  • Hillary Clinton ses som en feministisk ledstjärna av många av sina anhängare.
Fria Tidningen

Är en seger för Hillary en seger för feminismen?

Det har sagts gång på gång: årets presidentval i USA kommer att bli historiskt, oavsett utgång. Men kommer det gå till historien som något annat än den smutsigaste pajkastningstävlingen någonsin? Har Hillary Clinton potential att bli en efterlängtad feministisk ledstjärna? frågar sig Sara Falkstad.

Att ens snudda vid det katastrofscenario där Donald Trump blir USA:s president får mig, så här några dagar innan valet, att helt tappa luften. Att gå in i detalj på hans totala olämplighet för ämbetet vore i detta forum inte ens att sparka in en öppen dörr, utan att huvudstupa snubbla in genom en portal i en sämre science fiction-film.

Analysen av det djupt segregerade samhälle som ligger bakom framgångarna för Trumps hat- och hotfyllda kampanj är ett arbete som inte tar slut på valdagen. Så låt oss i stället låtsas att 8 november redan har hänt och förutsätta att USA får sin första kvinnliga president.

Med tanke på alternativet, vore Clintons seger en självklar seger för feminismen. Kampanjens totala personfixering och frånvaro av sakfrågor har inte bara effekten att även Clinton sänkt sin nivå några snäpp, utan också att det ur polariseringen har uppstått en glorifiering av Clinton och en kampvilja hos hennes anhängare. ”Nasty women” över hela världen längtar impulsivt efter seger över den misogyne motkandidaten.

Utifrån den positionen är det lätt att blåsa upp Clintons kapacitet till feministiska stordåd, att glömma både mejlskandaler och Irak. Redan under primärvalen klargjorde till exempel Madeleine Albright att det fanns ”en särskild plats i helvetet” för de kvinnor som inte stöttar varandra, underförstått de kvinnor som valde Bernie Sanders framför Clinton.

Hillary Clintons långa politiska erfarenhet bjuder på både skandaler, tveksamma allianser med storkapital och diktaturer och en försvarspolitik som man inte behöver vara svensk för att klassa som antifeministisk. Trots det, skulle hon inte behöva ha Trump som motkandidat för att faktiskt vara det feministiska alternativet i årets presidentval. Clinton har på senare tid uttalat odelat stöd för rätten till abort och sexuell och reproduktiv hälsa, rättigheter som i allra högsta grad behöver försvaras varje dag i USA, där abortmotståndare genom lagstiftning lyckas kringskära kvinnors möjligheter att bestämma över sin egen kropp radikalt de senaste åren.

Både som utrikesminister, presidenthustru och senator har Clinton även arbetat mot mäns våld mot kvinnor både nationellt och internationellt. Också för hbtq-personers rättigheter har hon fört ett aktivt lobbyarbete sedan slutet på 1990-talet.

Något i skymundan bakom den storpolitik hon varit inblandad i som utrikesminister, ligger decenniers arbete för kvinnors och barns rättigheter, och i hennes nuvarande valmanifest ser inställningen till migrationspolitik, ekonomisk rättvisa och vapenlagar ut som om hon tar de Sandersanhängare vars stöd hon är beroende av på allvar. I en mer sansad valkampanj skulle kanske Clintons CV granskas lika noga som hennes inkorg.

Symbolik är inte allt. Biologi är det definitivt inte. Som feministikonen Gloria Steinem påpekar, skulle den första kvinnliga presidenten lika gärna kunna ha blivit en Thatcher eller Palin. En enda kvinna på rätt plats, lika lite som en svart president på rätt plats, är aldrig boten på en sjukdom som har drabbat ett helt samhälle.

Feminismen är en rörelse som ofta framstår som splittrad – det ligger i själva ifrågasättandet av strukturerna att inte samlas under en tydlig ledare. Men när representation kombineras med decennier av hårt arbete för viktiga frågor, kan ett affischnamn att samlas kring ändå vara välkommet. Känslan som bubblar upp hos unga kvinnor när Hillary Clinton berättar för Lena Dunham att hon är feminist ska inte underskattas som politiskt bränsle.

Någonstans där hamnar de flesta amerikanska feministerna. Även många av dem som hoppades på Bernie Sanders ekonomiska reformer (för vi ska inte inbilla oss att Hillary är socialist) ställer sig nu bakom Clinton. I ett land med skenande ojämlikhet och ett akut läge för diskriminerade gruppers rättigheter, blir den seger som förhoppningsvis står för dörren trots allt en seger för demokratin. Och, med amerikanska mått mätt, för feminismen.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria