Sara Falkstad

Inledare


Sara Falkstad
  • Marelds ”sorgetåg”, det årliga fackeltåget i Göteborg till minne av kvinnor som fallit offer för mäns våld.
Fria Tidningen

Våld mot kvinnor är ingen privatsak

Regeringens nya jämställdhetssatsningar är ett steg i rätt riktning men fortfarande är det ideella krafter som tar det största ansvaret i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Sara Falkstad skriver om kvinnojourernas plats i samhället och arbetet med våldsutsatta kvinnor.

Den 25 november är FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Globalt sett blir var tredje tjej och kvinna utsatt för fysiskt eller sexuellt våld, vilket gör det till ett större säkerhetsproblem än världens väpnade konflikter. I Sverige skryter vi med att vi hade en kvinnofridslag redan på medeltiden och att vi är ett av världens mest jämställda länder.

Men när vi går framåt i andra jämställdhetsfrågor verkar våldsstatistiken stå still. Oftast är förövaren en partner eller ex-partner och säkert är det därför det har tagit så lång tid att närma sig en syn på mäns våld som ett strukturellt samhällsproblem.

När andra sociala verksamheter som omsorg om barn, äldre, fattiga och sjuka, under första hälften av 1900-talet övergick från att bygga på ideella insatser (främst av kvinnor) till skattefinansierad verksamhet lämnades de våldsdrabbade kvinnorna kvar i händerna på sina medsystrar. ”Familjebråk” var en privatsak.

Sedan 1970-talet har kvinnorörelsen klivit in med opinionsbildning, skyddade boenden och framför allt hjälp och stöd till brottsoffren. Kvinnojourer och tjejjourer drar fortfarande det största lasset i arbetet mot våld i nära relationer, ofta med kortsiktig och osäker finansiering.

Tiotusentals kvinnor och barn får stöd av jourer varje år, men fler än hälften av de som söker skyddat boende får ett nej på grund av platsbrist. Trots att jourerna idag har ett något bättre offentligt stöd och ofta anställd personal så bygger den största delen av arbetet på ideella krafter. Många jourer kämpar med att få dessa krafter att räcka till. Till skillnad från för hundra år sedan, när det var borgerlighetens fruar som ägnade sig åt välgörenhet, kombinerar de flesta kvinnor idag föräldraskap, arbete och ideellt engagemang.

Det är inte helt enkelt och resultatet blir ibland, liksom i många andra ideella föreningar, att pensionärer får dra hela lasset. Det finns ett mått av otidsenlighet i att lägga ut ett så stort samhällsansvar på ideella krafter – vi har inte längre en armé av hemmafruar i behov av meningsfull sysselsättning.

Det finns naturligtvis fördelar med att jourerna är fristående och inte myndighetsutövande. Att jourkvinnorna inte har anmälningsplikt gör det lättare att bygga upp ett förtroende. Men risken finns att just jourernas förtroendekapital, expertis och engagemang utnyttjas av kommuner som vill få jourerna att ta det ansvar som socialtjänsten borde ta. Sängplatser, kompetens och arbetskraft kan köpas till underpris.

Utan en övergripande insikt om våld mot kvinnor som samhällsproblem blir det där vi hamnar: att frivilliga får ta hela ansvaret. Då blir insatserna också akuta och reaktiva eftersom ingen har tid att gå till roten av problemet. Så hur ska vi ta tillvara den ideella kraften men samtidigt lägga huvudansvaret där det hör hemma?

Regeringens nya jämställdhetspolitik med en en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor är ett steg i rätt riktning. En viktig del är att de yrken som möter våldsutövare och våldsutsatta ska få bättre kunskaper i ämnet både i sin högskoleutbildning och i sitt fortsatta yrkesliv. Detta har tidigare varit eftersatt. Samarbetet mellan jourer, socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård och rättsväsende har allt att vinna på att man kan ha tillit till varandras kompetens.

Den andra nyckelfrågan är regeringens ambition att rikta jämställdhetsarbetet mot pojkar och män. Här har Sverige chans att bli ett föregångsland, som äntligen lägger ansvaret där det hör hemma. Innan vi på allvar börjar jobba förebyggande med de som faktiskt utövar våldet kommer vi aldrig att se någon minskning.

Det är tydligt att regeringen önskar ett stärkt samhällsansvar. Detta bör stöttas upp med stabilare finansiering till kvinnojourerna. Vi vill alla se en framtid där det inte behövs någon internationell dag mot våld mot kvinnor i almanackan. För att uppnå det behöver vi arbeta långsiktigt tillsammans, både medmänskligt och professionellt.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria