Recension


Musik
BF/C
Artist: BF/C Bolag: Folk Records

  • BF/C är akuella med sitt debutalbum som släpps på Folk Records.
Fria Tidningen

Poplåtar som letar sig vidare

Duon BF/C levererar kolorerade poppärlor på sitt debutalbum, skriver Tobias Magnusson.

Bakom BF/C står göteborgarna Barish Firatli och Joel Hammad Magnusson aka Californiaman, till vardags kompmusiker åt Kleerup och Timo Räisänen. Musiken på deras debutalbum, inspelat i den egna studion Golden State of Mind Production, ligger också relativt nära Kleerup och går lättast att beskriva som modern och välproducerad klubbmusik, men samtidigt har duon massor av egna idéer och uppslag som gör att det här är ett album som står på egna ben.

Singeln Tempel/Two friends kom som en försmak redan i våras, även den släppt på Folk Records. Duon har sedan dess haft gott om tid att fila vidare på sin varma och exklusiva elektroniska musik. Tio spår har varsamt fått växa fram, varmt omhuldade i den mörka studion är de nu redo att släppas fria för att med kortaste möjliga väg leta sig in i hörlurarna i varje hipsteröra.

Inledande och lätt dystopiska Prelude In B Minor har en filmisk kvalitet och för närmast tankarna till John Carpenters ledmotiv till Escape from New York. Men mörkret skingras genast med den skimrande Upstate, som verkar vara målad med samma palett som Phoenix med framgång använt för att skapa sina kolorerade poppärlor.

Bäst fungerar det när BF/C hittar fram till en kompromiss mellan dessa ytterligheter, som i Grace Jones-doftande Seemless och den lätt melankoliska Temple.

Tidigare har Studio (Dan Lissvik och Rasmus Hägg) visat att det går att skapa elektronisk musik som studsar vidare från Långgatorna ut i den vidare världen. Kanske är det även möjligt för BF/C, helt klart är att de gör musik som drömmer sig bort. Eskapismen fångas i Weather Report där Firatlis fina falsettröst berättar om att det är möjligt att dansa utan att någon ser dig, till musik som ingen utom du själv hör.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria