Recension


Fria.Nu

Deckare på spaning efter liv

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Crumley är en författare med en stilistik som är okomplicerad. Man behöver bara läsa de första raderna för att få grepp om berättartonen: ”När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Robert, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.”

Berättelsens jag utgörs av privatdetektiven C.W Sughrue - som medger att han är ett vrak men ännu inte fullständigt havererad. Efter att ha fått fatt på den nerdekade författaren Trahearne, som han fått i uppdrag av dennes försmådda hustru att återföra hem, träffar han bartendern Rosie, vars dotter försvann för tio år sedan i hippie-erans nerknarkade San Fransisco. Istället för att återföra Trahearne hem beger de sig ut på jakt efter Rosies dotter. Resan som ska vara ett sökande utvecklas snart till något som snarare påminner om en flykt. Författaren Trahearne sätter ord på deras belägenhet: "Ibland undrar jag om förbanne mig om jag inte redan har haft den bästa kvinnan, druckit den sista riktiga klunken ur flaskan och skrivit den sista lyckade raden, och du, jag vet inte när det hände, minns ingenting.”

De båda dryckesbrödernas färd blir en resa utan egentligt mål, ett hopplöst sökande efter mening, vilket endast leder till slutsatsen: ”när alla platser är samma plats finns det ingenstans att fly till.”

Omslaget till den här boken är kongenialt och säger en hel del om karaktären på den här romanen. Eftersom berättelsen flödar av alkohol känns det logiskt att pärmarna skyddas av enkelt brunt omslagspapper, som i andra sammanhang brukar dölja spritflaskans innehåll. Titeln - En sista riktig kyss - förmedlar privatdeckarens tröstlösa spaning efter en tid som flytt, efter relationer som betydde något.

Trots att storyn i dag inte känns lika vass och utmanande som man kan tänka sig att den gjorde när den för första gången mötte sina läsare, och trots att dialogen ofta påminner om Humprey Bogarts tröttsamma manschauvinistiska oneliners är det här litteratur som stått emot tidens tand. Kanske för att Crumley vågar ge sig innanför huvudkaraktärens hårda yta och göra honom både sårbar och känslig.

När jag emellanåt tröttnar på den hårdkokta prosan vaknar jag ändå till liv när Crumleys med oefterhärmliga naturbeskrivningar låter sin dystra huvudkaraktär Sughrue stanna upp för att drabbas av varats skönhet: ”Blå himlar regerade idiotiskt, gröna berg blänkte som hägringar och solen gick varje morgon upp och stirrade mig i ansiktet med ett ljuvligt utvecklingsstört barns tomma men rörande blick.”

Fakta: 

Litteratur

En sista riktig kyss Författare James Crumley Översättning Niclas Nilsson Förlag Modernista

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

Omtanke en förutsättning för livet

Recension

Blindheten (1998) fick upp mina ögon för José Saramago. Den berättade om ett samhälle som drabbas av plötslig blindhet. Konsekvenserna blir att myndigheterna spärrar in de blinda på ett hospital. Samhället kollapsar och snart blir förhållandena ohållbara. Människans mindre smickrande sidor visar sig när kampen för överlevnad hårdnar och gör människorna till snubblande och zombieaktiga varelser. Saramagos allegori är en hård nidbild över ett samhälle som får känna på konsekvenserna av ett avhumaniserat och kyligt rationellt tänkande där värden som solidaritet ersatts med rationalitet och effektivitet.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria