Elis kloka blick, hennes annorlunda doft, att hon inte har koll på hur gammal hon är, att hon är vanvårdad och mager och ändå så vacker trollbinder Oskar. Men det är inte okomplicerat. Eli är inte som andra – hon kan inte vistas i solljus, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden. Hon måste dricka människors blod för att leva, hon är en vampyr.

Det otäcka i John Ajvide Lindqvists skräcksuccé Låt den rätte komma in ligger inte i framställningen av det onaturliga utan mer i kontrastverkan som uppstår mellan den trista vardagen och hur vanliga människor plötsligt konfronteras med det onaturliga och skrämmande. Hur sprickor i den gråa fasaden plötsligt öppnar sig och suger in människorna i ett bråddjup av mörker.

Ajvide Lindqvist står bakom manuset när Tomas Alfredsson nu sätter tänderna i denna vampyrsaga. Alfredsson är rätt person att överlämna den här fascinerande historien till. Han är en stor begåvning. Inte minns syntes det i Fyra nyanser av brunt där Killingängets skruvade humor hanterades med lätthet utan att för den skull undvika stråk av både allvar och sorg.

Detta lätta handlag finns även nu. Istället för att lockas in i det vanliga skräckskildrandet vågar han koncentrera sig på de vackra och poetiska anslagen med fokus på temat vänskap och utanförskap. En ganska märklig effekt som uppstår är att man köper filmens övernaturliga inslag och till slut inte reflekterar över att det handlar om en vampyr.

I motsats till den konventionella skräckfilmen finns här inga aversioner inför monstret och det avvikande.

En jämförelse är Werner Herzog och hans existentiella vampyrfilm Nosferatu, där Klaus Kinski, som Dracula, suckar efter att ha levt i eoner, och när en dröm om att få dö. Samma känsla inger Eli när hon funderar över sin situation. Hennes devis är: ”Livet är att fly. Att stanna är döden.”

De unga skådespelarna Kåre Hedebrant och Lina Leandersson är genomgående lysande. De står dessutom för årets filmkyss i en scen som talar för hela filmens tonläge. Eli har just sugit blodet ur en av förortens gråa existenser och med blodet drypande från läpparna närmar hon sig Oskar och de förenas i sin första kyss.

Det finns här också några skrämmande och effektfulla scener även om de är ganska sparsmakade, som verkligen fungerar.

Otäckast är annars oväntat mysfarbrorn Per Ragnar i rollen som Håkan. För att hjälpa sin älskade Eli är han på ständig jakt efter offer att tappa på blod.

Jag hade reservationer inför det här filmprojektet och tycker generellt att det är ett svaghetstecken i filmbranschen med så många filmadaptioner av romaner. Det är för övrigt redan klart att Alfredssons gör en filmversion av Ajvide Lindqvist senaste bok, Människohamn.

Det känns ändå inte som Låt den rätte komma in förlorar på att man redan läst boken. Alfredssons tolkning är kort sagt lysande och Låt den rätte komma in är en av höstens bästa filmer.