Blindheten har för övrigt blivit film genom Guds stad-regissören Fernando Meirelles, och med Julianne Moore i huvudrollen.

Saramagos nya roman Dödens nycker är även det en fantasieggande fabel, som även den kan locka vågade, eller dumdristiga, filmregissörer. För det kan inte vara en lätt sak att överföra Saramagos högst egenartade romaner till ett annat medium.

”Dagen därpå var det ingen som dog.” Så inleds berättelsen om det lilla landet där döden plötsligt bestämmer sig för att ta en paus i arbetet. Människorna blir först euforiska; de har fått evigt liv! Men snart börjar de inse konsekvenserna av livets nya omständighet. Vårdhem och sjukhus svämmar över av ”suspenderade döda” och i vart och vartannat hem ligger näst intill döda, vilket gör att dessa rester av mänskligt liv får lägst kast i den hierarki som uppstår av närande och tärande befolkning.

Maktbalansen förskjuts med ens när maffian utnyttjar situationen. De anlitas till en början för att hjälpa människor över tröskeln genom att helt enkelt forsla dem över till grannlandet där de ögonblickligen drar sin sista suck. Premiärministern försöker inför kungen hålla huvudet kallt, men erkänner att ”om vi inte börjar dö igen så har vi ingen framtid”.

Begravningsbyråerna drabbas av kris liksom försäkringsbolagen. Systemet brakar ihop och katastrof hotar. Prästerna trevar i mörkret efter lösningar på ett svårlösligt problem då en av grundstenarna för religionen, uppståndelsen, plötsligt är bortryckt, vilket får kyrkan att vackla. Nödlösningen blir ett dekret om ”uppskjuten död”, med förhoppningen om att ”…det alltid kommer en morgondag för att lösa de problem som i dag tycks sakna lösning”.

Döden, som för övrigt betonar att hon inte stavar sitt namn med versal begynnelsebokstav, framträder som den typiska Bergmanvarianten med huva och lie. Orsaken till hennes tilltag är att hon vill visa människorna som hatade henne en läxa. Hon ångrar dock sitt tilltag och börjar arbeta igen. Skillnaden är att hon skickar ett violett handskrivet brev, hon funderar dock på att börja med e-post, som meddelar att de nu kan förbereda sig för att avsluta jordelivet.

Saramagos moderna fabel är en vass satir över det rationella vetenskapliga synsättet på verkligheten. Paradoxen som belyses är att vårt strävande efter fullständig upplysning går bet: döden är ju något som aldrig kan bli kunskap.

Dessa frågor har sociologen Zygmumt Bauman skrivit om. I Döden och odödligheten i det moderna samhället beskriver han hur moderniteten är ett rationellt svar på döden. För det moderna projektet innebar döden ett problem, den motsade allt den stod för genom att den stod utanför förnuftets räckvidd. Döden betvingas genom att man bekämpar olika sjukdomar. Kultur är, enligt Bauman, på sätt och vis ett sätt att förlänga livet och skjuta döden så långt som möjligt på framtiden. Vetskapen om att vi ska dö gör även att vi försöker att frambringa odödlighet på olika sätt.

När döden är betvingad, som i Saramagos berättelse, är människan villrådig. Alla de strukturer som byggts upp saknar plötsligt giltighet och system kraschar om vartannat. När döden är borta finns inget förflutet och ingen framtid, vilket skapar en existentiell vilsenhet. Att ta hand om varandra är inte längre nödvändigt.

Saramagos stil är trots ämnet otroligt livfull och vital. Dödens nycker är ytterligare en triumf för en högst värdig Nobelpristagare. Den är burlesk, rolig och intelligent. Likt Blindheten är den en uppfordrande historia om individens ansvar för den andre, och vad som händer när förnuftet förblindar oss.