Den sanna och objektiva filmen kan vi glömma när vi snackar om Stefan Jarl. ”Skit i sanningen. Den finns ändå inte. Sanningen är för vetenskapsmännen, konsten är ute efter meningen.” Han hycklar inte om att han arrangerar scener för att komma närmare det autentiska, att han som upphovsman sammanställt scener för att på ett effektivt sätt erbjuda en stark upplevelse för publiken. Regissören av dokumentärer är liksom regissören av fiktionsfilm en manipulatör. Som konstnär lånar Jarl ut sina ögon till publiken, för att synliggöra sin sanning: ”Film är bara mitt sätt att se på verkligheten, inte själva verkligheten.”

Målet är att skildra verkligheten för att förändra den. Och visst har han lyckats. Dom kallar oss mods utgör med Ett anständigt liv och Det sociala arvet en trilogi som har gjort avtryck långt utanför biografernas bekväma fåtöljer. Naturens Hämnd, som handlar om människans hybris gentemot naturen, känns i dag fortfarande brännande aktuell, likaså Uhkkadus/Hotet, som behandlar den katastrof som drabbar samerna efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

I den nyutkomna intervjuboken Stefan Jarl av Cyril Hellman karakteriserar Jarl sig själv lite skämtsam som en rättshaverist. Han står inte ut med att någon blir orättvist behandlad, eller när värderingar som är grundläggande för att människan ska må bra kommer i kläm.

Jarls intensitet är känd och jag fastnar för en fin beskrivning där han berättar om hur han som liten sprang omkring med en fjärilshåv. Sällan fångades några fjärilar, men håven var ändå full av allt möjligt som fanns i luften. Och just så upplever Jarl sig fortfarande, springandes med en stor håv för att fånga in något som visar sig intressant när det granskas närmare.

Tilltron till filmens förmåga att beröra etableras när Jarl som liten grabb ser journalfilmer från andra världskriget. Bilderna av de utmärglade fångarna i koncentrationslägren brände sig kvar, och i dag reagerar han lika starkt av olika former av förtryck: ”Jag drivs av ett primitivt begär att fästa detta på papper eller film, att hitta uttrycksformer för allt det elände som vi människor lyckas ställa till med, ideligen, varje dag.”

Stefan Jarl är ett tacksamt intervjuobjekt. Trots detta lyckas inte Cyril Hellman komma riktigt nära i samtalen. Hellman är påläst och kunnig men det är sällan som det bränner till, något man förväntar sig att det ska göra med en krutdurk som Jarl. De korta journalistiska grundfrågorna som Hellman kör med - Var kommer ditt engagemang ifrån?, Var kommer detta patos ifrån?, Vad är målet i livet? - ger, istället för diskussion och samtal, ett pratigt intryck. Störande är även mängden av korrekturmissar. Stavfelen och de många upprepningarna förstör läsupplevelsen.

Upplägget är kronologiskt när Hellman gå igenom Jarls filmproduktion och han sticker också in ganska intetsägande intervjuer med Thommy Berggren, Lukas Moodysson, Mikael Persbrandt, Jonas Åkerlund och Thorsten Flinck, som alla samarbetat med Jarl.

Jarl tillhör genren ”the creative documentary”. Arne Sucksdorff, som var något av en mentor för Jarl, strävade efter ”att hitta balansen mellan den poetiska och dokumentära sanningen”, vilket är en bra beskrivning av denna stil.

Jarls starka sidor som filmare ligger i hans förmåga att förena alla filmens delar - montaget, ljud, musik och foto - till ett allkonstverk. Hans filmer är oerhört effektiva och har en stark påverkan på betraktaren. Det är svårt att värja sig. Kapitlen som ägnar sig åt bilden och musiken, där Ulf Dageby och Per Källberg får berätta om deras arbete, är givande. Jag har dock svårt att överse med att Hellman inte ger ett kapitel åt klippningen av Jarls filmer. Annette Lykke Lundberg, som är gift med Stefan Jarl, är bland de bästa klipparna vi har i landet. Det skulle onekligen vara intressant att få ta del av deras samarbete.

I Jarls argumentation går det att utläsa en viss skepsis över människors förmåga till egen reflektion. Hans påverkan av Adorno och Marx gör att hans analyser ibland reducerar människor till pavlovska hundar som gläfser åt allt vad den kommersiella populärkulturen har att frambringat. Han ser en andlig lågkonjunktur där våra själar är till salu. Mängder av film gör oss enligt Jarl omedvetna och fördomsfulla: ”Det är farligt att se dålig film. Man blir dum i huvudet, helt enkelt.”

Dum i huvudet blir man väl inte direkt av Bergman. Annars har Jarl inte alltför många uppskattande ord att säga om Bergman. Lite gulligt är det ändå att Jarl, som alltid gjort film med ett underifrånperspektiv, inte kan låta bli att stoltsera med att Bergman hade Ett anständigt liv som en av sina svenska favoritfilmer, och att han kallade Jarl för: ”En av de sista samurajerna som orubbligt strider för sina ideal.”