Recension


Fria.Nu

Tre år i förorten

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Huvudpersonen, Mio, kom till Sverige som åttaåring från Thailand, hitskickad av sina föräldrar som ville att han skulle gå i skola och arbeta i Sverige. Mio kom dock att halka in i småkriminalitet, narkotikamissbruk och hamnar även hos kronofogden. Det är här filmen tar sitt början, mycket allvarlig och utan ett skratt i sikte. Det allvarsamma uttrycket förstärks av bakgrundsmusiken, som för det mesta utgörs av dystra toner från ett ensamt piano. Sekvenser som visar Mio och hans kompisar när de driver runt planlöst i förorten är en träffande bild av den tristess som drabbar ungdomar som av olika anledningar inte går i skolan. Efter en stund lättar dock filmen upp en smula, och vi bjuds bland annat på musik skapad av Jeffery och Cedric, vänner till Mio och birollsinnehavare i filmen.

Kameran är närgången, men ändå respektfull, och under filmens gång lär man känna personerna som skildras på ett naturligt vis. Mio pratar öppet om sina drömmar, om sin strävan efter att få ett jobb och eget boende. Porträttet är mycket tredimensionellt, både hans bra och hans mindre smickrande sidor får fritt spelrum. Trots flera mycket känslosamma scener blir det aldrig överdrivet sentimentalt eller smörigt, äkthetskänslan är klart närvarande.

Filmen är både ett värmande porträtt av en människas kamp, både med sig själv och med omvärlden, samtidigt som den visar hur kallt och smutsigt Sverige kan vara för dem som står utanför och tittar in. Mio är mycket sevärd, i synnerhet om du är intresserad av att få inblick i en värld som är främmande för vissa, men vardag för många ungdomar i dag.

Fakta: 

Film

Mio Regissör Jonas Embring Distribution Folkets Bio

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

Omtanke en förutsättning för livet

Recension

Blindheten (1998) fick upp mina ögon för José Saramago. Den berättade om ett samhälle som drabbas av plötslig blindhet. Konsekvenserna blir att myndigheterna spärrar in de blinda på ett hospital. Samhället kollapsar och snart blir förhållandena ohållbara. Människans mindre smickrande sidor visar sig när kampen för överlevnad hårdnar och gör människorna till snubblande och zombieaktiga varelser. Saramagos allegori är en hård nidbild över ett samhälle som får känna på konsekvenserna av ett avhumaniserat och kyligt rationellt tänkande där värden som solidaritet ersatts med rationalitet och effektivitet.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria