Allt mellan elände och kärlek
I ett pågående projekt samlar konstnären Henrik Teleman in mobilbilder och berättelser från flyktingar runt om i landet. På onsdag 7 december berättar han om sitt arbete på Centrum för fotografi.
När jag ringer Henrik Teleman är han just på väg till en folkhögskola på Gotland för att träffa flyktingar. Dagen innan var färjan inställd, men nu har han tagit sig över till ön. Tillsammans med irakiska tolken Zainab Witwit reser han runt i Sverige och samlar in bilder från flyktingars mobiltelefoner och gör intervjuer.
– Vi träffar flyktingar och pratar om livet. Vi fokuserar inte på flyktingskapet och eländet, för det är ju bara en del av en människa, de vi träffar är pappor och mammor och förälskade och ingenjörer. Så vi pratar om allt möjligt, vi pratar både om elände och kärlek, säger Henrik Teleman.
Oftast får de ett positivt mottagande.
– Min kollega är från Irak, så hon har lätt att få kontakt med arabisktalande. Det är lätt att få folk att ställa upp, de har en rätt bra bild av Sverige, även om de tycker svenskar är lite tråkiga och stela. Och de blir glada över att bli sedda, genom det här får de ut sin bild. Sedan brukar vi fotografera dem, rama in bilderna med guldram och ge till dem.
Henrik Teleman berättar att unga arabiska män gillar att ställa upp sig som ett fotbollslag när de blir fotograferade. Oavsett om det befinner sig på en fotbollsplan eller inte. I övrigt skiljer sig inte flyktingarnas fotografier så mycket från våra egna.
– På Virserums konsthall gjorde vi en utställning som heter Familjebilder. I svenska album ser du inte bilder av folk som gråter över att de fått sparken eller bråkar. Det är positiva bilder. Det ser ut ungefär likadant här, förutom att det finns bilder av resan till Sverige.
I telefonen finns hela människan, som projektet heter, har pågått i fyra månader och genomförs i samarbete med åtta museer. Drivkraften för Henrik Teleman är den egna nyfikenheten.
– Jag har varit chef på Virserums konsthall, och jag har i praktiken inte pratat med en flykting under de 25 år jag bott där. Jag ville prata med dem, det var dags för det. Det finns väldigt mycket längtan och drömmar hos alla människor, skillnaden är att de här inte träffat sina kära på åratal. Men det är egentligen samma drömmar som vi andra har, så då kan vi se oss själva. Man lär alltid känna sig själv genom andra, man får ord och bilder att relatera till.
Ibland får han dåligt samvete när han hör flyktingar berätta om hur lätt och bra allting är här.
– En berättade att han nästan skämdes över hur bra han blir behandlad hos doktorn. Så man lär sig en del om Sverige. Det är ju ett fruktansvärt vakuum folk hamnar i när de kommer hit, men i det vakuumet kan de ändå konstatera att barnen kan gå säkert till skolan. Svenska föräldrar skjutsar sina barn till skolan för att de är rädda för att de ska råka illa ut om de cyklar i trafiken, medan de här människorna är vana att oroa sig för krypskyttar och raketanfall.
Vad vill du bidra med som inte kommer fram annars i skildringen av flyktingar?
– I andra medier får man samma berättelse hela tiden, ”jag kommer där och där ifrån och det var jättehemskt”. Men vem är den här människan? Eftersom jag är konstnär kanske jag ser och hör andra saker. Jag tycker att våra berättelser och bildmaterialet skiljer sig, och hur vi behandlar och presenterar det. När vi dokumenterat ett ställe kommer vi tillbaka och visar utställningen på plats på flyktingförläggningarna. Sedan blir det en stor utställning som turnerar på de åtta museum som ingår i projektet.
Henrik Teleman
• Henrik Teleman är konstnär och var chef för Virserums konsthall mellan 1998–2013.
• I telefonen finns hela människan pågår under ett år. Materialet kommer att presenteras i en utställning som turnerar till 8 museer med start juni 2017. Det närmsta museet som kommer att visa utställningen är Upplandsmuseet i Uppsala.
Henrik Teleman berättar om projektet onsdag den 7 december på Centrum för fotografi, Tjärhovsgatan 44.