Rationalitetens dilemma | Stockholms Fria
  • Bilder på dödskallarna av miljoner offer har nyligen visats på det Historiska Museet. Här visas några bilder ur ett av de många folkmorden som mänskl
Stockholms Fria

Rationalitetens dilemma

I januari 2004 gjorde min fru och jag en resa genom Kambodja. Huvudskälet var att se och uppleva Angkor Wat, det stora templet i djungeln, återupptäckt av franska arkeologer på 1860-talet. Och vi blev inte besvikna. Det visade sig vara världens kanske största tempel, jämnårigt med Lunds domkyrka och utsmyckat med 400 meter (!) reliefer i sandsten med enastående verklighetsillusion.

Enastående - om inte relieferna kanske hade varit än mer utsökta i Bayon, centraltemplet i Angkor Thom, det stora khmerrikets huvudstad. För det är inte bara fråga om ett tempel, utan också om resterna av en stad, som under medeltiden lär ha haft fler invånare än Paris och London tillsammans. Och så småningom upptäcker man att inte heller detta räcker till. I ett område på kanske 20 gånger 30 km kan man finna de mest vidunderliga tempel och jättelika vattenreservoarer. Det är som att strö ut ett 30-tal Lunds domkyrkor, alla olika men alla inhöljda i samma väldiga skog, över ett område som det mellan Lund, Malmö och Landskrona.

Och ändå var det inte detta som blev det starkaste intrycket, det som ständigt lever i minnet. Utan det var det som mötte i den nuvarande huvudstaden Phnom Penh: det stora fängelset Tuol Sleng (S 21) och dödandets fält (killing fields) utanför staden, ett av drygt ett 70-tal över hela Kambodja. Genom fängelset, en före detta högre skola, passerade nära 20 000 fångar - siffrorna varierar - under de knappt fyra år som de röda khmererna behärskade staden (många av dem från partiet självt). Fångarna var fjättrade med kedjor vid väggar och golv, men i de stora masscellerna kunde 30 människor med järnkrampor om vristerna vara fixerade vid en sex meter lång järnstång. Icke desto mindre måste de be om tillstånd, om de ville ändra ställning, när de försökte sova. Alla sov direkt på golvet utan mattor eller filtar. Alla fotograferades, och dessa bilder fyllde nu rum efter rum. Man stod ansikte mot ansikte med dessa olyckliga människor. Vem kan glömma något sådant?

Målet var att framtvinga en bekännelse. Till den ändan torterades alla, vilket klart nog framgår av ställets ordningsregler: 'Medan du piskas eller får elektriska stötar får du inte skrika alls.' 'Om du inte följer alla dessa regler, får du många piskslag av en elektrisk ledning. Om du inte åtlyder varje punkt i reglementet, får du antingen tio piskslag eller fem elchocker.' Alla de vanliga varianterna av tortyr tillämpades. Kvinnor kunde torteras genom att man klippte av dem bröstvårtorna och sedan lät en skorpion spruta in gift i såret.

Bekännelserna upptecknades och arkiverades. Ofta nog var de påhittade (ibland av förhörsledaren själv), eftersom offret inte hade något att bekänna.

Därefter var tiden inne för transport till dödsfältet. Där fick fången gräva sin egen grav, sätta sig på huk på kanten, varefter han eller hon dödades med ett slag av ett bamburör i bakhuvudet eller halshöggs med den sylvassa kanten på ett palmblad. I moderns åsyn slogs barnen ihjäl mot stammen på en palm eller kastades upp i luften för att sedan fångas upp på en bajonett. En minnestavla på platsen slutar med att konstatera att de röda khmererna fört landet tillbaka till stenåldern.

Många minns kanske ännu hur allt detta kunde komma till stånd. Den 17 april 1975 intog de röda khmererna Phnom Penh, vilket många i staden upplevde som en befrielse. Men inom 24 timmar beordrades alla att lämna staden och bege sig ut på landet. Först när staden var tom infann sig ledaren Pol Pot (Saloth Sar) - i hemlighet. Samma evakuering skedde i alla andra städer som kontrollerats av den föregående regimen. Sammanlagt drevs över två miljoner människor bort från sina hem. Självklart ledde detta till lidande och död i största skala - man befann sig i den varmaste månaden, april.

Beslut om detta hade tagits redan före segern, och skälen var flera: på landet skulle dessa människor inte utgöra något hot mot partiet, och de kunde, åtminstone i teorin, engageras i produktivt arbete. Samtidigt beslöts att avskaffa pengar, affärsverksamhet och enskild egendom. 'Denna utspridning av "fiender" var fullständigt häpnadsväckande i sin enkelhet', konstaterar David P. Chandler i sin bok Brother Number One. A Political Biography of Pol Pot (Boulder, Colorado 1992), som jag följer här. Som fiender räknades alla som inte deltagit i revolutionen, det vill säga alla stadsbor och alla som inte genom valkar i nävarna visade att de arbetade med sina händer. Pol Pot (som bortsett från en månad i Jugoslavien aldrig hade arbetat med sina händer), förklarade att det var klass- och nationalhat som gett segern, och därför skulle hatet upprätthållas och fienderna behandlas såsom de förtjänade. 'Över en natt blev de "nytt folk" eller "17 april-folk" - mindre än mänskliga, utan privilegier och rättigheter' (Chandler). Sammanlagt anses 1,7 miljoner människor ha dött, 1/5 av landets befolkning. Beslutet grundade sig alltså på flera skäl, men i längden var tanken tydligen att upprätta en agrar stat utan varje slag av intellektuell och ekonomisk 'överklass' (med undantag för partiledningen själv). Den som hade något slag av utbildning var en fiende och skulle elimineras. Pol Pot hade läst Rousseau under sina tre år i Frankrike. Han hade bevittnat kulturrevolutionen i Kina, och Stalin var hans ideal. Av Stalin hade han lärt att döda alla i sin närhet som skulle kunna bli hans medtävlare.

Det hela grundade sig på ett genomtänkt, helt rationellt beslut. Och det är här det blir riktigt intressant. Man tror sig alltså kunna hantera något så stort och komplext som ett land, ett folk, en stat genom enkla, rationella, logiska beslut. Man tror sig genom ordergivning, genom tankens, språkets och skriftens eftervartannat, kunna behärska 'verklighetens' ständigt föränderliga helheter, feed back-processer och -system. Det naturvuxna eller historiskt utvecklade kan inte betvingas på detta sätt. Som ingen annan har den danske 1700-talspsalmisten Hans Adolph Brorson förstått detta:

Gik alle konger frem i rad,

I deres magt og vælde,

De mægted" ey det mindste blad,

At sætte paa en nælde.

Jo, en förändring kan åstadkommas genom rationell maktutövning: förstörelse (också av nässlan). Och det är just det man lyckas med här: när man tillvällt sig den totala makten, kan man fängsla, plåga, tortera och döda alla dem man definierar som sina fiender. Men detta skapar ingenting, allra minst en nation, det bara förstör.

Detta är rationalitetens dilemma, för att inte säga dårskap. Och det kommer mig att tänka på att den förhärskande västerländska vetenskapen alltsedan 1600-talet varit hemfallen åt samma dilemma. (Det är ingen tillfällighet att både Pol Pot och hans överbefälhavare Khieu Samphan studerade vid västerländska universitet och läste in sig på Marx och Lenin.) Inte heller i denna vetenskap kunde den enkla, diskursiva rationaliteten få grepp om verklighetens dynamiska mångfald, inte heller Galilei, Descartes och Newton kunde, lika lite som Pol Pot, sätta det minsta blad på en nässla. Men i stället fann man på ett trick, nämligen att inte handskas med världen sådan den föreligger utan i stället dela upp den i allt mindre beståndsdelar och reducera dessa till deras enklaste form. Ständigt analys och reduktion - då kan man hantera världen med enkel rationalitet, logik och matematik, blott att det inte är den värld vi lever i och ständigt umgås med utan blott dess delar. En helhet, en process, ett system - ja till och med en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås utifrån en analys av delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt inkompetent.

Detta är naturligtvis inte galenskap på samma sätt som Pol Pots förhärjningar av Kambodja. Och i detta fall kan man utifrån de nya delarna skapa något nytt, nämligen hela den artificiella värld på gott och ont som vi lever i till dagligdags. Så resultatet blir inte hatets ödeläggelse som i Pol Pots Kambodja utan något långt mer komplext. Det blir ett mänskligt samhälle som ständigt tär på den naturgivna värld, som är dess bas och förutsättning, och som hotar att till sist ödelägga denna bas. Om så blir fallet, är denna rationalitet ännu ödesdigrare än Pol Pots.

Genom denna långvariga hjärntvätt har vår verklighetsuppfattning blivit förvänd. Den naturgivna, icke analyserade och reducerade värld, som vi lever i, kan vi bara få kontakt med genom vår egen omedelbara upplevelse och genom den stora dikten och konsten. Samt i vår tids nya vetenskap, den om ekologiska och självorganiserande system.

Rekommenderade artiklar

Erich Jantsch: tankar om världen och tänkandet

Varför domineras dagens tänkande inom (natur)vetenskapen alltjämt - undantag finns - av analys, reduktion, determinism? Därför att det är lättfattligt men också framgångsrikt. Och därför att detta slags tänkande, som slog igenom med den nya vetenskapen på 1600-talet, sedan har uppehållits av upplysning, positivism, darwinism, logisk empirism.

Fronesis - den glömda kunskapen

I Romanen i din hand lanserade jag 1976 begreppet 'den episka processen' som beteckning för det utvecklingsförlopp som äger rum i de flesta romaner, från utgångsläget i upptakten fram till slutpositionen, när hela händelseförloppet agerats igenom. En av de tillämpningsövningar jag senare försökte mig på hette Den episka processen i Singoalla och publicerades i Samlaren 1977.

En världsomsegling med Ken Wilber

När jag första gången skulle tala om Ken Wilbers filosofi insåg jag att det är som att försöka kartlägga hela havet på tre timmar. Frank Visser har nu i boken Ken Wilber. Thought as Passion (Tänkande som passion; förstaupplaga på holländska 2001, engelsk översättning 2003 på State University of New York Press) kartlagt detta väldiga hav.

Äventyrlig historia i verklightens andra sida

Det är inte helt lätt att placera författaren till Den yttersta verkligheten. Lite i förbigående presenterar han sig som civilingenjör, och han åberopar många svenska arbeten och även personliga kontakter med svenskar. Men hans svenska är inte felfri, bland annat skriver han veteatomen i stället för väteatomen!

© 2021 Stockholms Fria