Men om världen nu inte är så enkel, lättfattlig och rätlinjig, inte så lätt att hålla styr på? Ska vi då inte leva upp till det i vårt tänkande? En prövosten kan vara den till synes förbryllande satsen Helheten är mer än summan av delarna. Den gäller naturligtvis inte, kan man säga, för material till ett hus eller delar till en bilmotor, som någon lagt ut i gräset. Men där är de ju heller ingen helhet. Så fort vi däremot sätter samman delarna till ett hus eller en motor, kommer saken i helt annat läge. Då blir ju delarna genomgående relaterade till varann, därför att de fungerar ihop, fungerar till en nyskapad helhet eller enhet. Vad som tillkommit är just funktionsprinciperna, det är de som gör helheten till något mer än summan av delarna.

Det är här det enkla, rätlinjiga tänkandet kommer till korta. Så fort delarna fungerar tillsammans i en process eller ett system, lönar det sig dåligt att blåneka till att helheten är mer än summan av delarna. Redan en dialog innebär en oberäknelig process. I stället för ett linjärt förlopp får vi en dialektisk process med ständiga återkopplingar, och det är omöjligt att säga hur den slutar.

Den största processen av alla är naturligtvis utvecklingen, evolutionen. Är utvecklingen meningsfull och rör sig mot ett förutbestämt mål eller är den helt slumpartad? Här tycks mig universalgeniet Erich Jantsch vara den som sett klarast: 'Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen/.../Resultatet är en alltigenom öppen evolution/.../Evolutionen ger mening först i efterhand'. (Jantsch (ed), The Evolutionary Vision, 1981, s 111.)

Men tankegången kan vidareutvecklas, något som gjorts av Jantsch-lärjungen Alan Kazlev på internetsidan Emergent Evolution (här i min översättning):

'Emergent [frambrytande eller uppdykande] evolution överensstämmer med materialismen däri att den betraktar det fysiska universum som existensens underlag. Men den ser också denna verklighet som förmögen att utveckla högre organisationsplan, som överskrider den och som inte bestäms av dess begränsningar eller är förutsägbar enligt dess lagar. Livet framgår (utvecklas) ur materien. Men livet kan inte förklaras eller definieras i enlighet med fysikaliska eller kemiska lagar. Det har utgått ur materien men det bildar en helt ny nivå av organisation, funktion, uttryck. På samma sätt utgår själen [mind] ur livet och företräder en helt ny nivå av organisation, som inte kan förklaras enbart i biologiska eller metaboliska termer.'

'Personligen', fortsätter han, 'betraktar jag the emergent paradigm som ett extremt djupt men på samma gång enkelt, påtagligt, förnuftigt sätt att förklara universum.' Från ett materialistiskt perspektiv har James Lovelock och Lynn Margulis rört sig mot ett sådant uppfattningssätt och från den andliga sidan Teilhard de Chardin och Sri Aurobindo.

Och 'stretande över och innefattande båda läger är Erich Jantsch, vars otroliga bok om systemteori och kosmisk evolution, The Self-Organizing Universe, åtminstone för mig är ett av de mest fascinerande och inspirerande vetenskapliga arbeten som någonsin skrivits.' (http://www.kheper.net/

evolution/emergent.html).

Varför är då Jantsch och hans bok inte lika kända och uppburna som, säg, Newton och hans Principia? Jo, därför att det hos Jantsch inte är fråga om ett lika enkelt, lättfattligt och rätlinjigt tänkande som hos Newton. Eller kanske snarare, det är fråga om ett annat tänkande. Ett tänkande i nivåer, som kan överskridas genom frambrytandet av andra och nya existensformer: materia - liv - själ. 'Hjärnan i mitt huvud vrides, när jag tänker på Euklides', suckade Bellman. Det är ett bra uttryck för svårigheten att förstå och tillämpa andra tankeformer än dem man är van vid.

Också det jag här skriver om är en dialog eller process, nämligen mellan världen och tänkandet. Världen kan vara hur komplicerad som helst, men det är inte säkert att tanken kan gripa över den och fatta den. I själva verket finns det olika nivåer av tänkande, olika begåvningsarter, i detta som i allt annat. Ken Wilber har utarbetat en stor uppställning över olika sådana utvecklingsnivåer, från 'reaktivitet' till 'visions-logik' (och däröver), som jag presenterat i Sökandet är vårt största äventyr (2003).

Det är inte fråga om oföränderliga stadier utan snarare om 'vågor', som överlappar och vävs in i varann. Och varje individ har möjlighet att vidareutveckla sig. Men det står ändå klart att den som tänker på en lägre nivå har svårt att förstå tankar på en högre. (Allra tydligast blir detta - om också på ett metaforiskt plan - i Edwin A Abbotts underfundiga science-fiction historia Flatland från 1884: varelser som lever i en tvådimensionell värld kan inte förstå en tredje dimension. Om detta har jag skrivit i Stockholms Fria den 14.9 2002.)

En annan vilseledande dikotomi (tudelning) i tänkandet är den som kan betecknas med de klassiska men något trubbiga begreppen idealism och realism eller materialism. I det första fallet är tänkandet självt det första och riktningsgivande, i det andra utgår man från vad man tänker om. En startpunkt för det första är naturligtvis Platons idélära. Den jordiska världen anses vara idel ofullkomligheter, men i idéernas tänkta och enkla värld finns tankebegreppen renodlade och fullkomliga: bordets idé, hästens idé och så vidare.

En annan gammal föreställning är att 'ovan månen' är allting fast och fullkomligt ('fixstjärnor'), men här nere på jorden råder en röra som den rättänkande föraktar. Därför är det a priori otänkbart med fläckar på solen, och planeternas banor måste ha formen av cirklar, den fullkomliga formen. Först efter mycket arbete av Tycho Brahe och Kepler lyckades den senare bryta sig loss från detta idealistiska betraktelsesätt och se att planetbanorna är ellipser. En cirkel kan det bara bli om alla värden är precis de rätta, när planetrörelsen startar, men detta inträffar i praktiken aldrig. Enkelhetens villfarelse.

Som vi alla vet får naturen sällan formen av geometrins enkla och tilltalande figurer, men det beror inte på att den är ofullkomlig utan tvärtom på att den har en förmåga att skapa i komplexa mönster, som överträffar allt vad människan är i stånd till. Vårt tänkande tycks för enkelt för detta trots att vår hjärna kanske är naturens främsta skapelse. Här som eljest leder enkelheten till villfarelser. (Se vidare Stephen Wolfram, A New Kind of Science, 2002, som gör en 'ny vetenskap' av just detta.)

Också i kyrkans traditionella tänkande blir motsättningarna gärna enkla och absoluta: himmel och helvete. Den jordiska existensen blir en jämmerdal och paradiset måste vara absolut: lejonet leker med lammet. Tanken är fri att skapa sådana enkla, artificiella idéer. Men den är också fri att konstatera att om människan har framgått ur den jordiska naturen, så är det den som är det naturliga paradiset. För då är ju människan skapad för och anpassad just till den, det är där hon hör hemma. Något tänkt, ideellt paradis är det naturligtvis inte, för alla måste livnära sig, och lejonen kommer därför att fortsätta att äta lammen (liksom vi människor gör). Att sedan människan ständigt misslyckas med att skapa det perfekta samhället och att jordelivet därför blir långt ifrån paradisiskt för de flesta, är en annan sak.

När jag började röra mig i nytänkarkretsar, blev jag ofta anklagad för att vara materialist. Är inte människan gjord av materia, lever vi inte ständigt i och av materia, har inte människan framgått ur en utveckling av naturen? Även, låt oss säga, Buddha och Jesus. Ska vi som gärna odlar den andliga dimensionen förneka detta? Det är ett fyrkantigt, dualistiskt, odialektiskt, okritiskt tänkande. Hur mycket bättre tänker inte Jantsch och hans efterföljare! Här ses, erkänns och förstås sambandet mellan materia, liv och själ. Nyckelbegreppet är emergens - ett fascinerande begrepp, som dock kräver en egen artikel.