24Dansmuseets pågående utställning Noir & Blanc skildrar mellankrigstidens Paris och dess uppflammande vurm för den afro-amerikanska underhållningen. I Botkyrka konsthall har forskaren Temi Odumosu ställt ut ett fotografi där Baker i både tid och rum befinner sig långt från glamouren i den franska huvudstaden. Här mjölkar hon nämligen en ko på Hamra gård i Tumba.

Temi Odumosu är konsthistoriker och forskare vid Malmö högskola. I Botkyrkas stadsarkiv ville hon undersöka förekomsten av människor med afrikanskt ursprung. Efter att ha gått igenom ett par hundra bilder övergick hon till att nöja sig med att det över huvud taget skulle finnas människor på bilderna, då de flesta visade landskap. Bilden på Joséphine Baker var hon nära att missa, stjärnan smälter nästan in i fotografiet, ovana som vi är att se henne i en sådan situation, iklädd rejäl långkjol istället för fjädrar och strass.

Installationen med fotografiet kallas Milk & Honey och ingår i utställningen Övergångar, som handlar om förlorade och återvunna minnen. Den har fått ett eget litet rum på Botkyrka konsthall, vilket skapar en intim känsla. En uppförstorad kopia av bilden täcker en av väggarna och på trägolvet står en gammaldags mjölkkanna (lånad från Hamra gård). Filmen Princesse Tam-tam, som Baker spelade in 1935, projiceras på den vätska som kannan innehåller – först tror man att det är en duk, men det är faktiskt mjölk.

– Jag funderade på vilken slags atmosfär jag ville skapa, säger Temi Odumosu. För det är en sak att se bilden i rollen som forskare, och en annan att visa den för en publik. Det är en form av reflektion och meditation runt fotot och de frågor som det genererar. Det är Sverige, och en afro-amerikansk kvinna, en ovanlig sådan, sitter här försjunken i en väldigt vardaglig syssla. Jag ville föra samman alla dessa element.

När Joséphine Baker slog igenom i 1920-talets Paris blev hon stjärna över en natt, i Rolf de Marés Revue nègre. Svarta artister sökte sig till ett Europa drabbat av jazzflugan, och som upplevdes som mindre direkt rasistiskt än USA. Tidens konstnärer, som Pablo Picasso och Fernand Léger, inspirerades av afrikanska skulpturer och masker, samtidigt som deras bild av det afrikanska var mycket färgad av tidens anda. I Dansmuseets utställning Noir & Blanc finns gott om exempel på detta i form av exempelvis nothäften och affischer. Att döma av hur svarta porträtterades verkar det handla om en lockelse som konstnärerna och publiken delade, en fascination för det ursprungliga, otyglade och sorglösa. Baker beskrevs ofta som ett naturbarn och både charmade och provocerade kritikerna. Hon kom första gången till Sverige 1928 och möttes av blandade reaktioner. Succén var dock ett faktum, och hon återkom vid flera tillfällen.

Vad hade du för relation till Joséphine Baker innan du började arbeta med det här projektet?

– Hon vara bara en av många svarta personligheter som man känner till utifrån sin kulturella uppfostran, säger Temi Odumosu. Då jag forskar om svart närvaro är hon intressant, eftersom hon iscensätter en stereotyp.

Baker gjorde sig känd för sitt charleston-dansande och ett kroppsspråk som ofta uppfattades som primitivt. Hon tittar i kors, grimaserar och dansar med tidens mått mätt oerhört hämningslöst. Hennes gestaltningar tangerar dåtidens stereotypa bild av den svarta människan som en otämjd, översexuell, lite korkad djungelvarelse.

– Många motsatte sig dessa stereotyper, det fanns till exempel författare som engagerade sig i ett motstånd, och de undrade varför Baker levde ut den här stereotypen. Men genom att göra det så överdrivet att det blir humoristiskt blir det också en provokation av den europeiska föreställningen om svarta, menar Temi Odumosu.

Hur mycket Baker själv valde att utforma sina nummer och hur mycket hon anpassade sig till det som efterfrågades finns det inga klara svar på. Odumosu tror att Baker visste att utnyttja läget.

– Ju mer tid jag tillbringade med henne i det här projektet, desto mer har jag kommit att respektera henne, säger Temi Odumosu. Jag tycker att hon är en pionjär, en svart kvinna som uppträder under nazistisk ockupation, som ansluter sig till motståndsrörelsen. Jag har fått en mer komplex bild av henne.

Joséphine Baker fortsatte att uppträda livet ut, men lämnade sin naivistiska stil bakom sig och lade mer fokus på sången än på den utlevande dansen. Dessutom blev hon alltmer politiskt engagerad mot rasism, vilket inte mottogs alltigenom väl. Många föredrog flickan i banankjol som lät dem fly vardagen, inte påpeka dess problem. Bakers engagemang tog sig också uttryck i adoptionen av tolv barn från olika världsdelar, med vilket hon i praktiken ville visa att världens folk kan leva sida vid sida. Om sina ”regnbågsbarn” skrev hon tillsammans med sin man (den fjärde och sista i ordningen) en barnbok, illustrerad av den holländske konstnären Piet Worm. Boken handlar om den enögda och bedrövade hönan Kott-Kott som till slut finner lyckan på ett underbart slott tillsammans med ett gäng vänliga barn. Förlagan till sagans slott är Les Milandes i södra Frankrike, där Baker bosatte sig med sin stora familj. Där utförde hon sysslor inom lantbruk och djurhållning. Kanske var det inte så märkligt att hon sökte sig till det lantliga Tumba under Sverigebesöket i december 1957, spekulant på mjölkningsmaskiner som hon var. Under vistelsen i Stockholm verkar hon också ha hunnit klottra ner en namnteckning i nyss nämnda barnbok som utkom samma år, och som hamnade i händerna på undertecknads då sjuåriga mor. En numera sönderläst volym som inte arkiverats lika väl som fotot från Hamra gård, återupptäckt 60 år senare.

Milk & Honey visas på Botkyrka konsthall t o m 19 februari. Noir & Blanc visas på Dansmuseet t o m 5 mars.