• En scen ur föreställningen där ungdomarna bär på sin kamrat som dödats av en bomb.
  • Övning i stavstrid på lägret ute på Ingarö.
  • I anslutning till föreställningarna kommer det att hänga målningar som ungdomarna gjort tillsammans.
  • Sofie Wränghede.
Stockholms Fria

”Det intressanta är inte vad vi kan ge, utan vad vi kan få”

Tillitsverket vill skapa ett bättre samhälle och tillit mellan människor genom lek och skapande. Sedan i somras håller de i projektet Medmänniskor, som började som ett ungdomsläger och nu lett fram till en föreställning. De som deltagit är en blandning av nyanlända, personer som bor på familjehem samt ungdomar från Värmdö.

– Vi hade ett läger som var mycket inriktat på målning, vandring, sådant som ungdomar behöver göra. Vi bakade och utförde akrobatik. Ur det föddes lusten att göra en föreställning. Sedan dess har vi träffat ungdomarna ungefär en gång i månaden, säger Sofie Wränghede, projektledare.

Under hösten har några fallit bort, en blev till exempel utvisad och en annan av ungdomarna fick det för svårt i livet för att orka med. Men Sofie Wränghede säger att träffarna mest gett positiva upplevelser, både för henne och ungdomarna.

– Det är så roligt när man arbetar med dem, de har en sådan hunger att få något annat in i sitt liv än den här frustrationen och väntan. De får ett andrum när de gör något aktivt och annorlunda. Det är många som haft svåra liv med föräldrar som inte fungerar, och de nyanlända har haft en sådan stark dröm och ett starkt hopp som tagit dem hit, men sedan när motgångarna kommer här blir det oerhört tungt för dem. Själv tycker jag att det borde vara en självklarhet att det är i allas intresse att det händer något positivt för dem. Det är en förutsättning för att vi ska leva bra tillsammans.

Tillitsverket har haft svårt att få bidrag för projektet och många har jobbat ideellt. En anledning till att de haft svårt att få finansiering är att Tillitsverket inte är så kända. Men det beror också på en blindhet inför de här ungdomarnas situation, tror Sofie Wränghede.

– Jag tror att det är en sömn i samhället. Trots att nöden är så stor har det inte lett till ett tillräckligt stort erkännande av deras situation. Varje människa måste sätta sig in i om det var man själv eller ens barn som drabbades. Först då får man ett annat förhållningssätt och ser det inte som att ett annat folk kommit hit med sina problem som skiljer sig från våra.

Hon har själv påverkats mycket under arbetets gång.

– När de kom hade jag inte så mycket inblick i deras personliga liv. Men när man ser deras öden är det ofattbart att det går till som det gör. För mig har det varit viktigt att göra föreställningen, att se att de och svenska ungdomar kan samarbeta. Det har varit blandade språk, kulturer och religioner, men det har aldrig uppstått konflikter ur det. Krockarna har varit obefintliga, för deras önskan har varit att göra bra och att vara snälla mot varandra – alla har varit med på allting. De har hjälpts åt, och det är just det jag vill visa med föreställningen, att tillsammans kan vi bli starka, säger Sofie Wränghede.

Hon ser de nyanlända som en tillgång.

– Det intressanta är inte vad vi kan ge, utan vad vi kan få av alla de här ungdomarna som kommer från andra länder. Många tror att de ska bli av med något, men istället ska man ställa sig frågan hur blir vi med bara oss, hur skulle Sverige bli utan dem? Deras möjlighet att göra vår värld bättre kommer fram i föreställningen.

Vi har vandrat långt... vågat allt..., som föreställningen heter, har premiär i på Gustavsbergsteatern den 20 april. Den handlar om flykt, förändring och medmänsklighet.

– Vi har byggt det kring dans, akrobatik, sång och lekövningar. Det är en del svenska texter, men inte så mycket tal. Det är mycket bilder av kampen, drömmen, hoppet och bönen om att få leva i frid. Jag tycker att det har varit så oerhört hur de har lyckats trots att de flesta av dem aldrig hållit på med teater. När vi träffades första gången var det några som inte kunde svenska alls. Men de har kämpat hängivet. Jag skulle vilja att alla ungdomar såg det. För nyanlända kan det skapa ett hopp, att det finns något annat än att bara vänta på besked.

Efter tre föreställningar i Stockholmstrakten åker ungdomarna på en mindre turné till Kumla, Örebro och Lilla Eden. Men Sofie Wränghede tänker sig inte att det slutar där.

– Det här är en liten föreställning, den är kanske inte gjord för världsscener, men jag ser det som fröet till något större man kan jobba med. Det har varit så skönt att de fått en sysselsättning, något annat än att bara gå i väntan. Jag känner mig så ödmjuk inför att de prövade på alla saker. De skulle kunna tycka att de har gjort sitt, de har flytt ända hit, men de behöver något annat än att äta och titta på sin mobiltelefon, det är det de blir utelämnade till. Och själv har jag fått oerhört mycket från varje individ. Jag trodde aldrig att det skulle bli så fint som det har blivit. Jag är så stolt och nöjd med dem.

Fakta: 

Speldatum

Vi har vandrat långt… vågat allt... har tre speldatum i Stockholm. 20 april kl 15.00 på Gustavsbergsteatern, 21 april kl 17.00 på Boo Folkets hus i Orminge samt 21 april kl 19.30 i Älta Kulturknut.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria