Jens Åberg växte upp i Hökarängen och har arbetarklassbakgrund. Det fanns inte några böcker hemma, däremot var hans pappa musikintresserad, något som präglat honom. Tonåren blev en turbulent period.

– Jag drabbades av mycket psykisk ohälsa och började experimentera med alkohol och droger. Jag har levt i hemlöshet under flera år men aldrig gett upp, säger Jens Åberg.

Musiken kom att betyda mycket för honom.

– När Petters debutskiva Mitt sjätte sinne kom 1998 kände jag att även jag kunde rappa på svenska och då tog mitt skrivande i både rap och poesi form. Jag fick något nytt att leva för, kände att jag hade ett syfte. Jag har fortsatt att skriva och skapa sedan dess.

Jens Åberg tyckte om poesins fria form, och att man bara behövde en penna och ett papper. Till en början kom influenserna mest från musik av artister som Ebba Grön, Nationalteatern och Ken Ring. Senare blev även beatpoesin viktig för honom.

– Den skildrar verkligheten som den är och drar sig inte för att skriva om hårda ämnen som droger, hemlöshet, psykisk ohälsa och så vidare. Det är väl det jag gillar med beatpoesin, att den är osminkad och ärlig och det är min poesi också.

Han beskriver sin poesi som rå men kärleksfull.

– Den talar till de utsatta som inte har någon hjälpande hand. Den inger hopp samtidigt som den är kritisk mot det samhälle vi lever i.

Psykisk ohälsa och hemlöshet är något som Jens Åberg har egen erfarenhet av. Han ser sig som någon som står utanför samhället, en position som till viss del är självvald men även påtvingad av omständigheter.

– Jag har alltid gått min egen väg och det har gett konsekvenser, jag hamnade tidigt utanför på grund av grav psykisk ohälsa som senare urartade i flera allvarliga psykoser. Under långa perioder har jag levt utan bostad och utan familj. Nu lever jag fortfarande fattigt men under lite tryggare förhållanden. Men jag har heller ingen dröm om att anpassa mig och skaffa ett vanligt jobb eller så.

Jens Åberg är nyss hemkommen från Berlin, där han fann inspiration till konstprojekt och även fick en del skrivet. Han lever ett ganska kringflackande liv.

– Jag är luffare i anden men jag lever ju inte som hemlös i dag. Jag gillar friheten i att inte ha fasta tider med arbete och andra åtaganden, men det är skönt med en trygg punkt att utgå ifrån.

På bloggen Gatuduvan, där Jens Åberg lägger upp nyskrivna texter och bilder på sin konst, står det att texterna är en kamp mot förtryck och att han vill befria människan från slaveri.

– Jag vill att människan ska vara fri och själv kunna välja sitt liv, i alla fall till viss del, och inte vara fast i ett system där man bara blir kastad som en fimp på marken. Som ett gatukonstverk jag såg nu i Berlin, Don’t grow up. It’s a trap.

Han tycker att det saknas kärlek och solidaritet i dagens samhälle.

– Det finns men behövs mer och mer omfattande. Människor måste enas och göra saker som de själva skulle vilja göra, snarare än det de måste.

Spoken word ligger Jens Åberg varmt om hjärtat. Just nu håller han på att spela in skivan Hökarängen Hobo och samarbeten med musiker har blivit allt viktigare för honom. Men det senaste verk han släppte ifrån sig var på papper, diktsamlingen Benzino Boulevard utgiven på Fri Press Förlag.

– Den är djupt personlig och jag vill att den ska tala till människor som lever under svåra förhållanden. Boken är en hyllning till flera vänner som har gått bort alldeles för tidigt på grund av droger och självmord och framför allt till en vän. Vi hade en rapgrupp tillsammans som hette Benzino Boulevard och jag saknar honom varje dag.

Parallellt med skrivandet ägnar han sig åt måleri. Han beskriver sin konst som färgstark och explosiv.

– Den ger uttryck för mina drömmar i färg. Den är enkel och omedelbar. Ett barn skulle kunna göra det jag gör men jag gör det ändå. Det är mycket action-painting när jag målar, det går fort för jag har inget tålamod!

Varför konst på pizzakartonger?

– Från början var det en ekonomisk fråga. Jag har målat på alla möjliga material på grund av att jag inte har haft annat, mycket på kartong till exempel. Senare tyckte jag att pizzakartonger passade bra och det var något jag började samla på mig genom att jag åt mycket pizza en period, säger Jens Åberg och skrattar.