Det kommer nazister till Göteborg från hela landet och vi är livrädda, men för ett ögonblick vill jag inte tänka på dem.

Jag vill tänka på oss. Detta ofantliga vi som det här samhället gör allt för att splittra. Det eviga solidariska som nazisterna vill utplåna. Detta enorma, att vi är en rörelse.

På lördag kommer även vi att samlas i denna Sveriges näst största stad. Rörelsen är den queerseparatistiska bussen som åker upp från Malmö och demonstrerar.

Rörelsen är alla mina kamrater som åker från en stad till en annan för att de vet att platsen är oviktig när det är gatorna som måste försvaras.

Rörelsen är alla de samtal om strategier och de nya allianser som kommer att uppstå.

Rörelsen är den outtröttliga sittstrejken som Ung i Sverige anordnar, alla de som visar vem som egentligen har rätt till det offentliga rummet.

Vi såg nazister demonstrera utan tillstånd på Göteborgs gator. Det har talats mycket om detta, att de inte bad om lov, att de inte blev ifrågasatta av polisen.

Men vi är inte arga för att de demonstrerar utan tillstånd. Tro mig, vi har protesterat, demonstrerat, sagt emot, ockuperat, exproprierat och manifesterat tusen gånger utan att någon tillåtit oss.

Vi tror inte att den nazistiska rörelsen kommer att knacka på dörren och be om tillåtelse innan de dödar oss.

Vi är arga för att de visar sig över huvud taget. Vi är arga för att de finns. Vi är arga på oss själva för att vi inte var där och gjorde motstånd.

På lördag gör vi det. Och jag vill påminna om detta, att vi är fler. Det har funnits stunder då vi stått på torg och ingen har dykt upp men då vi ändå envisats med att påstå att vi är många och starka och att vi ska stoppa rasismen nu. Det har känts ensamt. Men hur långt borta det än kan kännas ibland så är det ändå en sanning, att vi är många, många fler.

Trots att borgerliga dagstidningar försöker få det att låta som att den främsta konflikten är mellan oss antirasister, och inte mellan oss och nazisterna.

Trots att de smutsat ner ordet yttrandefrihet och trots att de talar om att nazisterna måste stå i rakare led för att vara hotfulla, finns det också någonting annat.

Det finns samtalen vi vill ha, om det verkliga hoten mot yttrandefriheten: att människor inte vågar säga ifrån när de förtrycks på sina arbetsplatser i rädsla för att bli sparkade. Och som ifall de blir sparkade inte får stanna i det här landet, där detta att vara flykting har blivit synonymt med att vara arbetskraft.

De finns de som vill begränsa yttrandefriheten för EU-migranter i Vellinge, som vill förvägra dem deras rättighet att be om hjälp.

Det finns diskussionen vi vill ha om staden, om vilka som nu marscherar med poliseskort samtidigt som både Prideparaden och sittstrejken attackerades och stod skyddslösa.

Vi har mer gemensamt än att vi kommer att stå emot nazisterna på lördag. Vi har mer än gemensamma fiender.

Vi har varandra och drömmen om ett samhälle där gatorna tillhör oss på riktigt. Men fram tills dess: motstånd.