Inez Abrahamzon

Inledare


Ledare: Urban norm

  • Kommunikation är ett av de begrepp som länge har använts som förklaringsmodell för hur utveckling skapas. Men det är inte kommunikation som i upprustning det syftar på, utan att få kreativa människor att skapa hippa stadsmiljöer, skriver Inez Abrahamzon.
Landets Fria

Fördumningen är pinsam men logisk

Det finns en blindhet för att utveckling sker i alla delar av landet, skriver Inez Abrahamzon.

K som i kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet eller T som i talang, teknologi och tolerans. Vi har hört dem förut. Förklaringsmodellerna för vad som behövs för att skapa utveckling. Orden är bra. Problemet är som alltid tolkningen.

För kommunikationer tolkas inte precis som upprustning av inlandsbanan och kreativititet avser inte distriktsköterskan som drar patienten med hjärtinfarkt på madrass en kilometer på oplogad väg fram till väntande ambulans. Teknologins fokus är inte heller att hitta nya former för distansundervisning eller att ge kvalificerad medicinsk rådgivning i glesbygd. Inte nu och inte då.

Framtidsforskare som svenske Åke E Andersson som på 1980-talet skapade begreppet K-samhälle, respektive amerikanen Richard Florida som i början av millenniet myntade de tre T:na, talade om städer. Framgång och utveckling handlade om att attrahera kreativa människor som akademiker, musiker och konstnärer till hippa stadsmiljöer. Inte om att ta hand om dem på ett bra sätt när de brutit handleden i slalombacken i Borgafjäll eller om kreativa kulturer i Rinkeby och Tensta.

Dåtidens akademiska profetior landade mjukt i den mylla av individualism och urbanism som frodats. Ingen, eller i vart fall väldigt få, ifrågasatte om det som sades var baserat på fakta eller föreställningar och myter. Det skulle vara som att svära i kyrkan. Och ingen vill ju vara rabiat motvallskärring, nej-sägare eller utvecklingsfientlig. Det är djupt mänskligt att vilja följa med strömmen. Vi är i grunden flockdjur.

Myterna om staden som tillväxtmotor fick därför styra samhällsplanering, politiska beslut och skapade normer – inte bara i Sverige utan i många länder. En norm där centrum står för utveckling och periferin det motsatta.

Det är ingen slump att välutbildade ekonomer som exempelvis Kjell A Nordström reste runt i världen för att tala om urbanismens potential och att han faktiskt än i dag, utan att bli ifrågasatt, kan beskriva glesbygdens framtid med orden ”Tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar”. När jag lyssnade på Nordström var budskapet att till och med Stockholm var för litet. För att skapa en kritisk massa för framgång, måste en stad enligt honom bli stor som London. Där borde han ha stannat upp, tänkt till och komplicerat sina resonemang en aning genom att jämföra med Storumans kommun.

För i denna lilla kommun finns sannolikt fler världsmästare per capita än någon annanstans i det här landet. Men sådana resonemang går inte igenom bruset. De når helt enkelt inte fram till de akademiska eller mediala sammanhangen. Möjligen som en kul grej – en illustration av undantaget som bekräftar regeln.

I Sverige finns en liten klick som sätter agendan. De 300 000 som bor i Stockholms innerstad har stort inflytande, ja till och med tolkningsföreträde, om vad som är viktigt och angeläget för resten av oss 9,7 miljoner. Och det är verkligen inte deras fel! De lever i sin verklighet och har all rätt att utgå ifrån densamma.

Men ett rimligt antagande är att blindheten för att utveckling sker i alla delar av landet sannolikt hör ihop med att uppskattningsvis hälften av alla journalister bor i Stockholms län. Av dem bor en tredjedel i Stockholms stad och då företrädesvis på Södermalm. Fördumningen när det gäller nationella intressen är pinsam men logisk. Eftersom utveckling förutsätts ske centralt, behövs inga medier där ingenting händer. Att forskare som exempelvis Florida abdikerat och nu föreläser om att urbanism leder till orättvisor och att klyftor ökar, blir ingen kioskvältare. Den sanningen är allt för obekväm. Vi som bor ”utanför” förväntas fortsätta vänta på att dropparna ska spilla över från den centrala utvecklingsbägaren. Och vara tacksamma. För ifrågasätter gör tydligen bara de korkskalliga.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria