Inez Abrahamzon

Inledare


Ledare: Infrastruktur i glesbygd

  • Digitalisering innebär tveklöst många utvecklingsmöjligheter i gles- och landsbygd. Inte minst jobb, skriver Inez Abrahamzon.
Landets Fria

Utveckling uppstår inte av sig självt

Det är bra att regeringen satsar 150 miljoner på bredbandsutbyggnad i glesbygden, men trist att pengarna ska tas från Landsbygdsprogrammet, på bekostnad av andra satsningar. Den verkliga förändringen kommer när man slutar centralisera och på riktigt satsar på att omlokalisera verksamheter till små orter, skriver Inez Abrahamzon.

Digitalisering innebär tveklöst många utvecklingsmöjligheter i gles- och landsbygd. Inte minst jobb. Var du befinner dig på jordklotet får mindre betydelse, och många människor längtar efter närhet till fjäll, skog och natur. Tack vare internet och bredband kunde jag för några år sedan ta på mig uppdraget att organisera Europas första gemensamma landsbygdsriksdag i Bryssel. För européerna var det inget problem att kontoret fanns i Latikberg. Lappland klingar exotiskt och spännande. Och för mig var det inget problem att styrgruppens representanter fanns i Slovenien, Skottland, Holland, Finland och Sverige. Skype fungerade fint. Givetvis behövde jag åka till Bryssel några gånger för att se lokaler och skapa kontakter med de som jag skulle samarbeta med på plats, men det var också allt.

Men utveckling uppstår inte av sig självt. För att kunna dra nytta av möjligheterna med digitalisering och bredband måste tekniken kompletteras med ett klokt politiskt tänk. Det är bra att regeringen nu styr 150 miljoner till bredbandsutbyggnad och digitalisering i de glesaste bygderna i vårt land, för där behövs det som allra mest. Men det är trist och faktiskt förutsägbart att pengarna tas från landsbygdsprogrammet, det vill säga på bekostnad av andra viktiga satsningar utanför städerna.

Vårt utgångsläge på lands- och glesbygd har verkligen kunnat vara bättre. Inte minst för företagen. Jag ska ge er ett exempel också på det. Vid den här tiden för 26 år sedan startade jag mitt företag. Förutsättningarna var annorlunda då. Visserligen fanns inget bredband, men ändå hade jag som företagare i en by en service som var långt mycket bättre än den jag har i dag. Exempelvis kunde jag lösa nära nog alla ekonomiska spörsmål på farstukvisten med hjälp av lantbrevbäraren och Postens egna bank samt postgiro. På den tiden körde lantbrevbärare ut alla typer av paket och leveranserna kom oftast fram i tid. I byns affär kunde jag handla, tanka och låna böcker och mina barn lämnade jag på förskolan och i skolan. Min tid blev effektiv.

Låt oss för en kort stund tänka oss ett scenario där samverkan istället för privatiseringar fått stå i fokus för de politiska besluten under de senaste 25 åren. Då hade sannolikt lantbrevbäringen förutom att dela ut post och vara bank, även kunnat användas för allt från att byta batterier i hörapparater till att leverera mat, mediciner och andra förnödenheter. Digitaliseringen hade underlättat samordningen, förstärkt servicen och med all säkerhet inneburit bättre ekonomisk bärkraft för Posten, för lanthandeln med flera. Vilken skillnad mot i dag!

Nåja, jag vet. Det duger inte att gråta över spilld mjölk, men vi kan i alla fall försöka lära av historien. Att fortsätta centralisera i stort och smått genom kortsiktiga lokala, regionala och nationella beslut är som att klippa av kranskärlen till hjärtat i tron att det ska ge starkare flöden i aortan. Korkat!

Vi behöver tänka till och tänka om. Särskilt i lands- och glesbygd men även i städer och tätorter. Varför är det häftigt och ballt att se operaföreställningar från Metropolitan i New York, men nästan otänkbart att använda samma distansöverbryggande teknik för att ”omlokalisera” verksamheter till små orter och byar? Man kan exempelvis köra många bussresor utan att komma upp i priset det kostar att sätta upp och hyra tillfälliga bostadsmoduler.

Framtidens utmaningar för land- och glesbygd är inte tekniska utan sociala och emotionella. Om vi inte själva, lokalt, kan tänka oss tanken att gå mot strömmen, hur ska vi med någon som helst trovärdighet kunna kräva att andra ska göra det? Politiska beslut är tveklöst viktiga och angelägna. Men det viktigaste instrumentet för utveckling ansvarar vi själva för, och bär med oss, varje dag. Det sitter i huvudet.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria