Lucia påminner oss om trollen
Låt Lucianatten bli en påminnelse om manssamhällets våld mot kvinnor och behovet av att städa upp bland trollen inför valåret 2018, skriver Hanna Höie.
Ungarna sover, deras kläder inför onsdagen ligger i prydliga högar i badrummet med röda små tomteluvor längst upp. Vi måste upp i ottan, luciatåget på förskolan börjar sju och senast en kvart innan skall barnen vara ombytta och klara.
Själv tar jag mig en stund och njuter av lugnet med en kopp te. Jag har alltid tyckt det är något särskilt med nätter som denna. Nätter som har fyllt människors sinnen med fantasier i tusentals år. Nätter vars firande ändrat både form och innehåll upp genom århundradena, men som människor ändå alltid valt att fira.
Geneneration efter generation innan mig har firat just denna natt, firat julens början, men också fruktat. För en natt som denna var det så mycket otyg i farten. Trollpack och allsköns övernaturliga krafter var i rörelse, det gällde att hålla sig inomhus.
Vi firade Lucia, som vi här uppe i norr gjort sedan någon gång på 1800- talet. Fira en kvinna från 200-talets Sicilien som brutalt mördades då hon vägrade ge efter för pressen och gifta sig med en man hon inte ville ha. Som mördades medan ett helt samhälle och en hel värld stillatigande tittade på. En kvinna som inte ens högre makter kunde rädda från manssamhällets våld.
Det är nästan oundvikligt att dra parallellerna mellan Lucias öde och de berättelser från kvinnor i min samtid som jag överöses av. Dagligen kommer det fler, som en aldrig sinande flodvåg av den sorg, utsatthet och den outtömliga vrede det är att leva som kvinna i dag. Jag undrar över min kopp te hur många lucior världen sett och hur många fler som kommer gå hennes öde till mötes.
Jag tänker också på trollen, som inte sällan är ute en natt som denna. Som vill göra Lucianatten till sin. De moderna troll som minsann vet hur denna natt har firats sedan urminnes tider. Som kämpar för blont hår under luciakronan, rätten att klä ut sig till pepparkaksgubbe eller för den mest ursvenska av alla traditioner – en rasistisk filmsnutt från en amerikansk tecknad film från 1932. För sägnerna stämmer, det är mycket trollpack ute såhär års.
Och just det här året, i den här natten, när Lucia kommer en så nära. När hennes berättelse återupprepas och återberättas igen och igen på tusentals olika sätt i min egen samtid. Just nu försöker trollen göra Lucia till sin. Trollen som förvränger och utnyttjar hennes och tusentals andras berättelser för sina egna syften. Trollen som säger att det endast är en viss hudfärg eller en viss kultur som mördar och våldtar. De som försöker kanalisera min ilska, mitt ursinne, mot en fiende bestående av deras lögner och dimridåer. De som försöker se till att vår vrede aldrig någonsin kommer leda till förändring.
För det är mycket trolltyg ute såhär års. Lussinatta, en gång i tiden årets mörkaste natt.
De av mina förfäder som levde i den här delen av världen trodde en gång i tiden att just i natt kom Lussi, Lussekärringen eller Lussegubben och kollade att allt var klart till jul. Att ölet var bryggt och hemmen städade. Att julfriden skulle kunna sänka sig över landet och firandet börja. Som en underjordisk förman som såg till att jobbet gjordes korrekt och till utsatt tid.
Även om Lussi var en läskig varelse så undrar jag om hen inte skulle behöva titta till oss lite igen. Inte för att kolla om jag hunnit dammsuga eller tvätta gardinerna. Nej, om Lussi skulle återvända hoppas jag hen ser till att vi städar upp i vår trollskog. Att vi kan gå julen och det nya året, valåret 2018, till mötes med någon värdighet kvar i vårt samhälle. Att vi börjar städa nu och inte slutar förrän vårt arbete är klart. Att vi inte lägger av före friden verkligen kan sänka sig över oss alla. Att vi städar tills vi alla kan andas ut.
För mitt i midvinternattens mörker är det så mycket trolltyg i farten.