Feminism är antifascism
Vi får inte låta oss luras av de blåbruna fascisternas spelade omtanke för kvinnor. När det väl gäller väljer de alltid sina vita bröder, skriver Hanna Höie.
Rör inte våra svenska män. En gul hand med blå text och design snodd från ”Rör inte min kompis” kampanjen lyser mot mig i en av alla dessa diskussionstrådar där den brunblå högerns kvinnor diskuterar #metoo.
För när ens världsbild byggts upp kring rädslan för alla dessa främmande män är det inte lätt att hantera den ström av vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp som strömmat fram den senaste månaden. Vittnesmål som så tydligt visar att kvinnohatet finns överallt. Synen på kvinnor som mäns egendom, fria att göra vad de vill med, begränsas inte till några länder i Mellanöstern. Patriarkatet är lika helyllesvenskt som surströmming och att fira midsommar.
I samma diskussionstråd beskylls de som nu gått ut och berättat om övergrepp de utsatts för att göra det på bekostnad av de ”verkliga offren”. Underförstått är de ”verkliga offren” de som utsatts för övergrepp där förövaren har utländskt påbrå.
Så långt sträcker sig det brunblå systerskapet. Visst, ingen förespråkat våldtäkt, men det skrivs mycket om hur den svenska mannen är ”hotad”, om att han snart inte längre kommer att våga ta kontakt med kvinnor av rädsla för att anklagas för övergrepp. Svenska män är de som ger ett ”vänligt nyp i rumpan”, de som visar hur de uppskattar din kvinnlighet. Alla oönskade närmanden som stannar innan en fullbordad våldtäkt genoförts ses som uttryck för en sund manlighet.
Vid de enstaka tillfällen svenska män är förövarna sker detta eftersom det är så svårt att veta hur man ska vara man i vårt samhälle. Ett samhälle förstört av feminister. Feminister som skapat en våg av grupp- och överfallsvåldtäkter genom att kämpa för öppna gränser, samtidigt som vi skapar en sådan förvirring hos svenska män att de inte längre vet hur eller vågar ta sexuella kontakter.
När det väl gäller väljer fascismens kvinnor sina vita bröder, som de alltid har gjort, som de alltid kommer att göra. Där finns inget systerskap att hämta. Det handlar inte om att skydda kvinnor från sexuellt våld. Det handlar om att svenska kvinnor endast ska finnas tillgängliga för svenska män.
För så har fascismens kvinnosyn alltid varit, trots nutida försök att bygga upp en feministisk fasad. Trots att Marine Le Pen under valkampen i Frankrike citerar Simone de Beauvoir. Trots alla vackra ord om kvinnors rätt att vistas var de vill och om schyssta, västerländska värderingar.
Det handlar om kvinnan som nationens livmoder. Om kontrollen över våra kroppar, synen på att det är vi kvinnor som ska stå för nationens renhet. Att kontrollen över ett samhälle börjar med kontrollen över våra kroppar. Att familjens, nationen och rasens renhet står och faller med oss.
Kvinnor ska skyddas, åtminstone tills vi väljer ”fel”. Fel sida i kampen, fel partner eller fel familjebildning. Då blir vi snabbt ett hot – eller en batikhäxa för att använda ett av samtidens populära uttryck. För batik-häxor är knappast kvinnor längre, i varje fall inte sådana som ska skyddas. Batikhäxor kan hotas med våldtäkt, förlöjligas med grova sexuella undertoner och hängas ut. Batikhäxor är lagligt villebråd, kvinnor en får ge sig på.
För brunhögerns ”skyddande” är bara en dåligt maskerad kontroll och kvinnor kommer aldrig att ha något att hämta längst ute på högerkanten.
Men brunhögerns lögner går hem, deras tal om kvinnors rättigheter och deras kvinnliga förgrundspersoner tilltalar allt fler kvinnor. I Frankrike lyckades Front National öka sin kvinnliga väljarbas. Trumps valseger i USA förra året har bland annat tillskrivits att han lyckades få vita kvinnor att rösta på honom.
Det är en utveckling vi måste stoppa. För fascismen kommer aldrig att bli kvinnovänlig. Brunhögern kommer aldrig att kunna erbjuda ens den blondaste och mest blåögda svenska kvinna ett skydd värt namnet. I brunhögerns paranoida värld finns bara kontroll – kontroll över våra kroppar, våra liv och våra tankar.