Inledare


Pella Thiel

Jorden versus Bolsonaro

I slutet av oktober släppte WWF Living planet report. Inga nyheter, bara en lika förväntad som förskräcklig uppdatering om en process som pågått under hela min livstid: den systematiska förstörelsen av naturen. Sedan jag föddes har 6 av 10 vilda ryggradsdjur försvunnit. 90 procent av alla havsfåglar har plast i magen.

För att häva utvecklingen tipsar WWF bland annat om att minska köttätande och flygande samt att handla mer hållbart, och önskar sig ökade anslag till biologisk mångfald och större skyddade områden.
Men i massutrotningens tid krävs inte bara kvantitativa ändringar i hur mycket vi ägnar oss åt vissa aktiviteter, utan ett kvalitativt skifte i hur vi ser på rätt och fel. Hittills har företagens rätt att växa och exploatera mark, skog, metaller, olja, gas etcetera vägt tyngre än människors och samhällens rätt till ren luft och vatten, för att inte tala om andra varelsers rätt att överhuvudtaget existera. Utan större protester har handelsavtal slutits som ger företag möjlighet att stämma stater som hindrar exploatering av exempelvis miljöskäl. Företag vars ekonomiska makt ofta är långt större än de staters där de är verksamma.
Om det här är rätt, och prioriteras av en kultur som sätter tillväxt som samhällsmål, då är det brasilianska valet av en figur som Bolsonaro helt följdriktigt. Bolsonaro, ”tropikernas Trump”, har uttalat sig för exploatering av Amazonas för att skapa vinster och jobb. Amazonas är världens största skogsområde, av global betydelse bland annat för jordens klimat.
De beslut som hans regering fattar om Amazonas framtid påverkar oss alla. Kan valet av Bolsonaro tydliggöra galenskapen i den nuvarande synen på ”utveckling” såsom bestående av att maxa vinster och jobb, för att vi kollektivt ska kunna förstå den?
För att normer ska skifta behövs nya lagar och därmed sanktioner om man bryter mot dem. Såväl Förintelsen som slaveriet var lagliga. Men sedan 1998 finns internationell strafflagstiftning, genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Den innebär att även statschefer kan dras inför rätta för handlingar som begås inom deras egen jurisdiktion.
Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten tillhör de brott som kan människor kan åtalas för. Nu, när den dubbla insikten om vårt totala beroende av världens ekosystem och hur de eroderas i snabb takt börjar sjunka in, är det dags att utvidga listan på internationella brott till att även omfatta brott mot naturen, så kallat ekocid ( jämför ecocide och genocide, folkmord). Den brittiska juristen Polly Higgins har föreslagit en definition av ekocid: ”omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem inom ett avgränsat geografiskt område, antingen genom mänskligt handlande eller andra orsaker, i en sådan omfattning att invånarnas möjligheter till ett fredligt åtnjutande av området allvarligt inskränkts.”
De ytterst ansvariga för ekocid, det vill säga även företagsledare, skulle kunna åtalas vid Internationella brottmålsdomstolen. Det finns med andra ord såväl institutioner som vedertagna processer för att göra storskalig miljöförstöring brottslig. En global ekonomi kräver globala styrmedel, och ekocid som brott är ett slags lägstanivå – hit men inte längre. Man får inte tjäna pengar på vad som helst. Jordens livsuppehållande system måste värnas. En intressant aspekt av detta är att mycket av exploateringen av fossila bränslen skulle kunna definieras som ekocid. Fracking, kolbrytning och oljesand förstör stora ekosystem. Det innebär att en sådan lagstiftning hejdar fossilt kol vid källan, istället för att försöka suga upp kolatomer efter förbränning.
En annan intressant aspekt är att ekocid var på agendan redan då Romstadgan förhandlades under 90-talet. Det är lätt att förstå varför det gömdes och glömdes. Men nu, två decennier senare, är det dags för styrmedel som sätter naturen före vinster.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria