Olika former av missbruk och beroenden beskrivs som vår tids stora hot mot folkhälsan. Sex, spel, status, substanser, sociala medier och you name it, allt kan uppenbarligen missbrukas och skapa beroenden. Och allt oftare söks förklaringar i det centrala nervsystemets funktioner.

”Felet ligger i det samhälle vi har skapat” rubriceras ett debattinlägg av socionomen och psykoterapeuten Ulrika Ernvik i Svenska Dagbladet 2019-01-14. Inledningsvis konstateras hur hjärnforskningen ”gett oss alltmer kunskap om vad hjärnan behöver” vilket, som att det vore en logisk självklarhet, förser oss med ”en tydlig instruktionsbok om vad vi behöver förändra i vårt samhälle för ökat psykiskt välmående.” Texten är på många sätt lysande, men efter att ha idisslat budskapet klart återstår blott bilden av hjärnan.

Det får mig att tänka: är det ens är legitimt att diskutera psykisk ohälsa utan att hänvisa till det centrala nervsystemet längre? Måste alla former av psykisk ohälsa eller oförmåga att finna sig till rätta i samhället och kulturen härledas till hjärnans funktioner?

Bilden av hjärnan är aldrig så stark som när det i övrigt politiskt minerade området missbruk och beroende ska avhandlas. Det anses ibland vara den psykiska ohälsans absoluta slutstation. Kanske är det fenomenets tröstlöshet, det är svårt att bekämpa beroenden, som har gjort det lättare för oss att tala om dopamin istället för demokrati, patologi istället för sociologi? Kanske ligger det i tiden, på ett kusligare sätt.

En av världens i dag mest citerade beroendeforskare är den rysk-mexikansk-amerikanska psykiatrikern Nora Volkow. Hon definierar beroende som en sjukdom och går även så långt som att beskriva det i termer av ”a disease of free will.”

Det ena behöver inte utesluta det andra. Som gigant inom hjärnforskningen och även direktör för USA:s forskningsinstitut med nationellt uppdrag att bekämpa missbruk och beroende, The National institute on drug abuse (NIDA), är Nora Volkow inte heller sen med att erkänna vissa gruppers ökade utsatthet. Det är lätt att finna statistik som visar att USA:s pågående opioidepidemi, som under 2017 dödade drygt 72 000 personer (NIDA) och beräknas skörda över en miljon offer 2020, har socioekonomiska markörer.

Men i skuggan av de droger som håller på att utplåna stora nationer som USA:s, med flera länders, under- och arbetarklasser finns också andra, mer eller mindre allvarliga, beroendefenomen som sprider sig med eldens hastighet över globen. Bara här i Sverige rapporteras ständigt sjunkande åldrar i olika former av icke-substansberoenden.

Nya rön om hjärnan och gamla teorier om klass, gärna i kombination, (re)presenterar förmodligen de allra enklaste och mest ”ofarliga” av förklaringsmodeller. Man kan inte annat än älska Nora Volkows definition ”a disease of free will”, det tar bort skuld och skam från människor som redan kämpar, men det finns beroendeteoretiker som psykologiserar och politiserar mer. Och utan sådana bidrag till vidare reflektion verkar vi vars utlämnade åt en slags neuro-kapitalistisk människosyn där teknokratiska och medikaliserade lösningar riskerar stå till hands.

Den ungersk-kanadensiske läkaren Gabor Maté, också en beroendeteoretisk gigant, vidgar perspektiven. I likhet med Nora Volkow ser han också beroende som en sjukdom, men framför allt kopplar han psykologiska orsaker, som anknytning och barndomstrauman, till politiserade aspekter. Gabor Maté har startat en rad debatter om sambanden mellan politiska system, som till exempel kapitalismen, dess rovdrift på människor och natur, och individers olika begär och beroenden. Man bör, enligt honom, tala om traumatiserade samhällen och maktmissbruk eftersom missbruk och beroende av makt är det allra största och allvarligaste hotet mot samhället och planeten.

Det är inte svårt att hitta tyranner som personifierar Gabor Matés teorier. Donald Trump är bara ett av otaliga exempel som visar hur saker och ting hänger samman och att det finns likartade anledningar, för att inte tala om samma mekanismer, bakom substans- och maktberoende. Det är ingen slump att Donald Trumps bror söp ihjäl sig.I grunden handlar det om sociala relationer; eller bristen på dem. Och det självklaraste av allt; utan varandra blir vi spöken.

Här vilar det verkliga svaret på ”vad vi behöver förändra i vårt samhälle för ökat psykiskt välmående.” Det var också Ulrika Ernviks egentliga budskap, även om hon av något skäl såg sig tvungen att legitimera sin tes med ”forskning om hjärnan.”

Det centrala nervsystemet är intressant, men vi är mer än transmittorer och neurala system. Vi är mer än vår klassbakgrund. Och det kommer inte hjälpa oss om vi, som Kajsa Ekis Ekman föreslår i Metro 2018-01-15, förbjuder reklam för spel. Eller sex. Eller substanser. Det är relationer som vi verkligen borde prata om. Det är individers väg in – och ut ur – missbruk och beroenden.
Inget kan hjälpa en individ mer än socialt stöd, om hen verkligen vill. Vad den fria viljan än innebär.