”I morgon inget arabiskt ansikte”
Jag vaknar torr i munnen. Solen har trängt in genom en glipa av de tunga lila gardinerna i mitt sovrum. Väskan på golvet är till hälften packad. Minnen från Nablus kommer till mig. Jag blinkar och stryker med handen över lakanen. I dag ska jag resa hem.
Gränskontroller stängs. De omringar hela staden. Ta dig hem. Jag läser den blinkande texten på min mobil i den gassande solen. Kaos på busshållplatsen. Jag ser mig själv utifrån. Mitt lysande blonda hår. Mina svordomar. Jag försöker få kontakt med människor för att veta vad som skett.
Alla pratar arabiska. Skakar på huvudet. Ingen transport går mot Ramallah. Rädslan blir ilska. Men jag slussas till en bil.
Knivattacken har skadat en israelisk soldat. Förövaren har flytt upp i bergen. Skottlossning. En kvinna har blivit träffad. Fragment av händelsen når mig.
Soldaterna i bergen när vi evakueras. Chaufförens ord om att frihetshjältar sitter i framsätet och de som är rädda i baksätet.
Osäkrade vapen
En ung amerikan pratar konstant i mitt öra om sin resa till Jordanien och vill veta hur vi journalister jobbar med statistik. Jag vill bara att han ska hålla käften. Kanske är han nervös och rädd precis som jag. Kollar i backspegeln och möter varma vänliga bruna ögon.
Två kvinnor ler mot mig. Jag ser i deras ögon. ”Var inte rädd. Det här är vanligt. Vår verklighet. Inget kommer hända dig.” Amerikanen fortsätter ställa tusen frågor. Jag slutar lyssna och kollar ut genom fönstret. Ett kargt och kuperat bergslandskap susar förbi. Hjärtat dunkar.
Vid en gränskontroll står massa soldater med osäkrade vapen, genomsöker bilarna som passerar. En ung pojke som är tungt beväpnad går igenom vår bil. Hans blick är så oskyldig och barnslig. Han ler med vita tänder och vinkar åt oss att passera.
Telefonen ringer på rummet. Jag harklar mig. Huvudet spränger efter gårdagens shots på Ramallahs hipsterbar Berlin.
– Moa, taxin väntar på dig. Det är Momin, som jobbar nere i hotellreceptionen, vi har under mina veckor på Västbanken blivit goda vänner. Det var han som skrev det varnande meddelandet i går. Han har hjälpt mig med alla sorters ting under min vistelse. Otaliga ljudfiler som vi laddat ner och sedan skickat till Sverige, bilder som skickats iväg från receptions stationära dator.
Momin har bott i Oslo och var där när Breivik sprängde delar av staden. Han är den som möter mig med det varmaste leendet och en öl när jag återvände från Nablus med gråten i halsen.
Vi kramar om varandra innan jag sätter mig i den palestinska taxin.
Taxi till Tel Aviv
Färden från Ramallah och genom gränskontrollen Qalandiya går fort. Jag ser muren, soldaterna med vapen, de kuperade bergen och olivträden svischa förbi.
Jag nickar till. Somnar och drömmer. Plötsligt tvärnitar bilen. Jag rycker till. Jag ser nya gränskontroller och en soldat som stoppar vår bil. Han vinkar åt taxichauffören att svänga åt sidan. Var är vi? hinner jag tänka innan bildörren smälls upp. En barsk röst skriker in i bilen.
– Give me passport and mobilephone. Now!
Jag ser mig omkring och upptäcker att vi är nära flygplatsen i Tel Aviv. Det är något som inte stämmer, vi skulle ju till Florentine street och mitt hotell. Har jag i all min trötthet glömt att säga detta innan jag satte mig i bilen. Vad gör vi här? frågar jag min taxichaufför.
Men han har gått ut för att öppna bilhuven, som nu inspekteras av en soldat.
– Come now, Moa, säger den barska rösten.
– Where have you been and why?
Jag visste att jag skulle komma i en situation där jag skulle bli förhörd. Men nu är jag helt oförberedd och stammar att jag varit i Ramallah.
Vi har åkt in på flygplatsen och israelisk mark med en palestinsk taxibil. Vilket jag senare får reda på inte är att rekommendera.
Jag blir ombedd att ta med mina väskor och rappa på. Jag slussas med min chaufför in i ett litet rum. Där står flera beväpnade soldater med solglasögon och tittar på mig. Jag blir ombedd att lägga mina väskor i en låda och de rotar i dem med sina vapen och händer.
Jag blir utfrågad igen om var jag varit och känner mig så otroligt hjälplös och liten. Jag svarar. Blänger på kvinnan som stirrar på mig slött och hon säger till mig att stänga väskan hon nyss öppnat.
– Take them and go in there, säger hon och pekar på en rostig dörr.
Jag kommer in till ett kalt rum, med en vattenbehållare och en träbänk. Min chaufför sitter redan där och tittar på mig.
– Are you okey, frågar han.
Fotoförbud
Tårarna bränner inför ögonlocken. Jag vet inte hur länge vi väntar. Två andra män sitter också i det lilla rummet.
Varför har de tagit min mobil frågar jag. För att du inte ska kunna fotografera något när du är här, får jag till svar.
Plötsligt står den sura soldaten i dörröppningen och pekar på mig. Du har inte tagit med alla dina väskor säger han. Varför?
Varför gjorde du inte som vi sa? Men allt gick så snabbt, försöker jag förklara. Han säger till mig att resa mig och vi går till bilen för att hämta min ryggsäck som jag glömt. Samma procedur igen med soldater, genomsökande av väska, vapen och en yngre soldat blänger på mig och frågar igen varför jag inte tog med ryggsäcken från första början. Döljer jag något?
Han hytter med sitt automatvapen mot mig. Jag ser inte hans ögon. Bara ett par billiga fejkade märkesglasögon i guld. Jag biter ihop käken, för jag vill spotta på honom. Tar min väska och går mot den rostiga dörren. Igen.
Sätter mig ner och sväljer hårt. Frågar ut min taxichaufför vad som händer nu. Vi väntar, svarar han. Efter ett tag kommer några soldater in med mina väskor. De är alla märkta med ett runt rött klistermärke. Vi blir tillsagda att gå bort till bilen. Eskorterad av soldater.
I bilen släpper allt och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag sätter på mig solglasögon.
– Vad inte ledsen. Ta bort de röda klistermärkena, så får du inga problem i morgon. I morgon kommer du inte ha en taxichaufför med arabiskt utseende, säger han och pekar leende på sig själv.
–Tomorrow no problem. You go with taxidriver from Israel.
Han är van, berättar han. Det vi just upplevt är vardag för honom. Han upprepar sig.
– Tomorrow no arabic face.
Torkar tårar
Min spända kropp slappnar av i baksätet på taxin. Alla småmuskler som varit i kramp lättar när tårarna rinner ner för kinderna.
Taxichauffören visslar till låten han spelar i bilradion. Han slänger ett öga på mig och frågar om jag vill ha wi-fi via hans telefon. Var inte ledsen, säger han. I morgon kommer allt gå smidigt.
– Jag å andra sidan får dras med detta. Han skrattar bullrande.
Jag skäms. Torka tårar. Jag har inget arabiskt utseende som dagligen blir utsatt för kränkningar. Det är inte jag som ska vara ledsen och bli tröstad. I morgon lämnar jag Israel. Den som ska gråta är min taxichaufför som dagligen utstår behandlingen.
Ett bemötande som gör mig så upprörd så att jag skakar av ilska. Han å andra sidan visslar i framsätet och vet att i morgon kommer han återigen sitta i det trånga rummet bakom en rostig dörr och vänta medan hans bil genomsöks.
Hans ord lever i mig när jag nästa morgon smidigt far genom gränskontrollen med min israeliska taxichaufför.
– Tomorrow no arabic face!