Inledare


Per Gahrton
Fria.Nu

Fred kräver förhandling

Så har då Prodi och andra 'europeiska' höjdare blankt avvisat Usama bin Ladins förhandlingsbud. Man förhandlar inte med terrorister! Storstilat! Principfast! EUROPA är minsann tuffare än sillmjölkiga spanska väljare. EUROPA ska ju enligt EUs senaste försvarsministermöte snart kunna snabbmobilisera nio stridsgrupper om 1 500 man styck som ska kunna sättas in i strid var som helst i världen.

'Ingen EU-regering protesterade', konstaterade Irlands försvarsminister. Alltså inte heller den svenska. Stackars Anna Lindh, vad tänker hon i sin himmel, hon som ständigt försäkrade att EUs militära samarbete bara handlar om fredsmedling och minröjning.

Nej, det ska verkligen bli andra bullar. Snart är det EU-trupper som jagar terrorister världen runt. Tills Eiffeltornet, Big Ben, Brandenburger Tor och Stockholms stadshus ligger i ruiner efter terrorattacker och Champs Elysées, Trafalgar Square, Kurfürstendam och Kungsgatan fylls av protesterande folkmassor som kräver ett fredligt slut på civilisationernas förödande kamp.

En vacker dag står Prodis och Perssons efterträdare i EU-parlamentets plenisal i Strasbourg och skakar hand med - Usama bin Ladin! Lyckligtvis är det så det brukar gå, annars skulle världen ha varit ett ännu värre helvete än den är.

Fransmännen skulle inte förhandla med de algeriska FLN-terroristerna - men till slut skrev de fredsavtal med dem i Evian. Amerikanerna skulle inte förhandla med de vietnamesiska FNL-terroristerna - men en vacker dag satt de runt förhandlingsbordet i Paris. Israelerna stiftade lag som förbjöd alla israeler att tala med PLO-terrorister. Men till slut skakade de hand med Arafat.

Ingen borde vara förvånad. För hur ska man någonsin kunna avsluta en konflikt utan att den ene utrotar den andre om man inte förhandlar med fienden? Och fienden är ju fiende just för att han uppfattas som motbjudande, opålitlig, grym, hänsynslös, terroristisk. Bin Ladin och hans metoder kan man avsky lika mycket som man avskyr USAs och Israels metoder. Och sharia-lag och vissa arabisk/muslimska mäns kvinnosyn kan man avsky lika mycket som man avskyr religionsfanatiska kristna och judiska manschauvinister. Men om man inte inser att det som pågår inte är ett fall för Interpol utan för skiljedomare och fredsmäklare, att bin Ladin & Co kan avfärdas som kriminaldårar lika lite som den beteckningen stämmer på Ben Bella, Ho Chi Minh och Yassir Arafat, ja då har man ingenting förstått av de stämningar som råder praktiskt taget överallt i världen, särskilt den muslimska.

Häromveckan var jag valövervakare i Indonesien som anses präglas av en moderat variant av islam. I valet vann sekulariserade partier, medan muslimska partier högst fick en fjärdedel av rösterna. Ändå är det omöjligt att träffa en enda människa som inte bubblar över av indignation över USAs världshärskarambitioner. Varenda muslim, från de som är sekulariserade till rena fanatiker, känner sig angripna av USA. Häromåret mötte jag samma sak i Egypten: moderna, obeslöjade, yrkesarbetande, jämställda kvinnor tindrade med ögonen av beundran över bin Ladin. Äntligen en som inte kröker rygg för USA, en som inte bara pratar, utan som gör något så att supermakten får känna på lite av den medicin den sprider till världens fattiga länder!

Det är ett slags krig som pågår. Bin Ladin & Co må vara mer fanatiska, mer religiösa, mer

obegripliga och osympatiska för västliga progressiva, än socialistiska befrielserörelser - ändå är det i grund och botten samma kamp han för. Bin Ladin & Co har gjort en tydlig definition av motståndaren: USA och dess allierade, främst Israel, som ockuperar islams tredje heligaste stad. Men europeerna behöver inte vara 2000-talets fiender.

Överallt i Latinamerika, Afrika, Asien är människor besvikna för att EU inte gör allvar av sitt tal om att agera fristående från USA. Varför måste EU samarbeta med USA i WTO-sammanhang? Varför måste EU låta USA behålla den militära makten, varför lämnar inte EU-länderna Nato i stället för att köa för inträde? Och varför ställer EU upp så helhjärtat i USAs hämndkrig efter 11 september för att några tusen amerikaner gick en grym död till mötes, medan EU inte lyfter en hand när amerikanska soldater nu i Irak tycks ha höjt vedergällningskvoten till 15-20 döda irakiska civila för varje dödad amerikansk soldat??

Och varför är det mer terrorism när en palestinsk självmordsbombare spränger sig själv och ett dussin civila israeler i luften än när israeliska soldater dagligen skjuter prick på palestinska barn?

Så fort man kommer utanför Europa är denna typ av frågor vardagsmat. Men i Bryssel och Stockholm ligger det amerikanska perspektivet som en hinna över ögonen. Terrorister förhandlar man inte med! Förhandla med bin Ladin för att slippa terrorattacker mot Eiffetornet, Big Ben, Brandenburger Tor och Stockholms stadshus? Otänkbart!

Men det handlar inte bara om att slippa terrorattacker. Det handlar om vems sida vi står på i den globala maktkamp som pågår. Står vi på de rikas eller de fattigas sida? Står vi på den första världens eller den tredje världens sida? Står vi på det förtrycktas eller förtryckarnas, ockupanternas eller de ockuperades sida? Vi står naturligtvis inte på bin Ladins sida. Men vi kan inte bortse från att hundratals miljoner av dem vars sida vi bör stå på tycker sämre om USA än om bin Ladin.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria