EU är idag en politisk bastard i gränslandet av ett mellanstatligt samarbete och ett överstatligt. Samtidigt som EU är den demokratiska civilisationens krona är det en krona belagd med rost som måste renas.

Aldrig tidigare i historien har fria länder som bygger på en värdegrund vars byggstenar är demokrati, yttrandefrihet, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter funnits. De har heller aldrig fredligt slutit sig samman för att söka nå framgång i politiska bekymmer som rör sig över nationsgränserna.

De forna diktatorernas maktsträvanden och krig är med EU förhoppningsvis en gång för alla begravda bland historieböckerna. Istället har vi en gemensam värdegrund som håller EU samman och gör det till ett föredöme för alla.

Att vara en stark EU-vän och därigenom tro och arbeta för ett federalt Europa betyder också att man måste lyfta de delar av unionens arbete som är djupt problematiska. Det är de delar som riskerar att minska förtroendet och funktionsdugligheten för unionen. Vi måste våga vara som den förälder som tillrättavisar sitt barn som gjort fel. Vi gör det inte för att straffa barnet utan för att vi älskar det och vill det väl.

Ett federalt Europa är raka motsatsen till vad många tror. När socialdemokraternas partiledare Göran Persson nämner ett federalt Europa ser han framför sig en massiv centralt organiserad EU-stat som styr och ställer med medborgarna över nationalstaternas huvuden. Ingen bild kunde vara mer fel. Men säkert grundar den sig i det faktum att vi är så vana med en centralstat att det är svårt att tänka sig en annan organisering.

Allt för många tror att den maktkoncentration som skett till den svenska centralmakten är en nödvändig utveckling. Kanske är den det med socialistiska glasögon, men för dem som tror på individers inflytande, på decentralisering och medbeslutande är det ingen nödvändighet utan snarast en kräftgång mot framtiden.

Ett federalt Europa måste vara ett renodlat överstatligt samarbete. Ministerrådet fungerar idag som det starkaste organet jämte kommissionen. Det gör att demokratin blir tudelad och tvetydig. Samtidigt gör det att två centrum agerar för mer inflytande på den europeiska nivån.

Ministerråden består av de ministrar som är valda av respektive lands statsministrar alternativt parlament. De är indirekt valda och det direkta sambandet mellan väljare och förtroendevald är brutet. Kommissionen är godkänd av EU-parlamentet men har nominerats av de respektive länderna. Det finns all anledning att renodla detta system men många av medlemsländerna räds EU:s makt och gör därför motstånd.

Det är heller ingen tvekan om att regeringar från tid till annan uppskattat att de kunnat hävda EU: s skuld i beslut de själva drivit. Det som är obehagligt på hemmaplan har man önskat att EU ska driva för att själv inte stå ansvarig inför väljarna. Skulden flyttas till något mer diffust, till EU.

Till syvende och sidst är den mesta makten samlad i rådet (ministerrådet). Ministerrådet i sin tur har ovanan att lyfta frågor till diskussion som på inga villkors vis borde diskuteras eller lösas på EU-nivå. Det är egentligen samma syndrom som drabbar och har drabbat medlemsländerna. Av alla goda intentioner får man en växande centralmakt. Ett problem som börjar diskuteras i en politisk krets riskerar snart att bli en problemlösningsdiskussion även om befogenheterna att fatta beslut på nivån i fråga är lika med noll.

Att renodla systemet och lägga den beslutskompetens som ska finnas i händerna på kommissionen och att avveckla ministerrådet är en del i lösningen. Samtidigt ökar det de demokratiska inslagen om kommissionen helt, fullt och fast väljs av europaparlamentet. Det blir därmed en logisk ordning som återfinns i de flesta parlament där de väljer statsminister (motsvarande kommissionens ordförande) alternativt regeringen (hela kommissionen).

Den demokratiska förankringen ökar och sambandet mellan väljare och vald blir tydligare. De personvalda i EU-parlamentet får en ökad tyngd och väljarna har varit delaktiga i processen med att utse en ny kommission.

I ett idealt tillstånd är inte heller nationaliteten det avgörande för sammansättningen av kommissionen utan parlamentets förtroende för respektive tilltänkt kommissionär. Det skulle kunna innebära en kommission med tre kommissionärer med svenskt medborgarskap eller en kommission helt utan svenskar. Det centrala är att kommissionen tillvaratar unionens intresse och agerar utan påverkan från nationalstaterna. Det är ändå den roll som kommissionen är tänkt att ha.

Kommissionen bör liksom den svenska regeringen lägga de förslag som sedan skall beslutas i parlamentet. Parlamentet bör också ha möjligheten att väcka initiativ under särskilda former och där möjligen kvalificerad majoritet ska krävas för att ett sådant initiativ ska kunna väckas till liv.

Det räcker dock inte med att renodla den centrala maktfunktionen och att på allvar göra parlamentet till det högsta beslutande organet. Varje form av demokratiskt samarbete behöver också en stadga som reglerar hur val ska skötas och hur beslut ska fattas. I staters sammanhang heter det konstitution och utgör grunden för det demokratiska samarbetet.

Till konstitutionen bör också finnas en kompetenskatalog som tydligt, noggrant och precist reglerar vilka beslut som får fattas av EU samt hur medlemsländerna ska agera för att lägga till kompetensområden eller för den delen avväpna EU på kompetensområden.

Det skulle väsentligen avgränsa och minimera EU:s omfång samtidigt som det omöjliggör att allt fler frågor rinner till EU som en process. Flera debattörer menar att EU är just en process. Ett evigt pågående och utvecklande samarbete som också betyder att utvecklingen sker i omfånget och inte bara till innehållet eller formen. Jag menar istället att formen lika väl som de enskilda beslutsmöjligheterna inte bör vara en process utan ha strikta gränser och anses vara färdigt till medlemsstaterna vill göra ändringar i form alternativt beslutsrum.

Alla enheter vill utöka sin makt och det kommer också ett EU som bygger på en konstitution att vilja. En konstitutionsdomstol vars uppgift är att vakta konstitutionen och des grundläggande mening om ett smalt men starkt samarbete bör därför inrättas.

Till domstolen ska envar medborgare inom EU, förening, företag, kommun, region och stat kunna vända sig för att hävda konstitutionen. I de fall någon känner att EU överträder sina befogenheter eller för den delen underlåter att ta det ansvar som är givet unionen ska vad som är rätt avgöras av domstolen.

Det ger en helt ny möjlighet att stoppa den svällande processen och vi får alla möjligheten att protestera samt vinna mot EU i de fall unionen inte håller sig inom konstitutionens givna ramar. All makt bör starkt kontrolleras, regleras och följas upp för att den inte ska svälla och därmed kränka enskilda individer eller lägre beslutsnivåers befogenheter.

Utöver den direktvalda kammaren där parlamentarikerna verkar bör en senat bestående av företrädare för EU:s regioner finnas. Den ska fungera som en granskande instans över parlamentets verksamhet. För att en fråga från kommissionen eller parlamentet ska vinna laga kraft måste det också ha stöd i den andra kammaren eller senaten, vad den nu kommer att kallas.

Också senatens ledamöter bör väljas direkt av medborgarna men från regionala valkretsar. Senatens sammansättning behöver inte vara lika stor till omfånget som parlamentet. Deras uppgift ska vara att vaka över regionernas intressen inom EU och fungera som dämpare av farten i de föreslagna förslagen. I de särskilda fall senaten känner att ett liggande förslag riskerar att gå ut över lägre nivåers befogenheter ska senaten med andra ord ingripa och sakta ned alternativt stoppa processen.

Den fyrdelade konstruktionen med parlament, senat, kommission och konstitutionsdomstol kompletterar varandra väl och ger en stor rättstrygghet samtidigt som medborgarens inflytande finns i centrum för tankarna kring den institutionella uppbyggnaden.

Medborgaren får i flera delar också en tydligare garanti på ett sunt maktanvändande. Dels genom de inbyggda bromsarna men också genom möjligheten att dra EU inför rätta. Det ger en starkare rättsställning än vårt moderland kan garantera samtidigt som det inte bara gör medborgaren till en passiv väljare utan också utrustar henne med verktyg för att utkräva ansvar och att övervaka så att konstitutionen upprätthålls.

EU:s oformlighet handlar långtifrån endast om dess krångliga och otydliga beslutsvägar som i allt väsentligt lurar väljarna i valen till EU-parlamentet. Lika mycket handlar det om att EU tycks lägga sin hand över precis alla politiska områden. EU behöver städas rent och smalnas av.

Rent löjeväckande blir det när sociala frågor börjar diskuteras liksom folkhälsa. I mina ögon hör de frågorna verkligen inte hemma på EU:s bord. Utvecklingen har tyvärr gått åt ett EU som omfattar allt fler områden, ja snart sagt alla områden.

Jag tror att det är avgörande att EU inte bara har tydligt reglerade beslutsformer och kontrollinstanser utan att det också är tydligt vilka ämnen som unionen får diskutera och besluta kring. De områden jag ser som väsentliga bygger alla på principen om att de till viss del är överstatliga och har en karaktär som gör att de med fördel kan diskuteras och beslutas i EU.

Det innebär på inget sätt att de delar som inte har den övergripande karaktären ska flyttas från kommuner, regioner eller stater. Viss utrikespolitik, säkerhetspolitik, miljöpolitik, handel och kriminalitet är de fem områden jag idag ser som EU bör ha ett omfattande inflytande över.

För att ta ett exempel bör självfallet inte direkta och nära frågor om sopsortering hamna på EU: s bord för att EU hanterar miljöfrågor. Utsläppsnivåer och kemikalieregleringar hör däremot hemma på den federala nivån.

Utrikes- och säkerhetspolitik är områden där nationerna bör ha en möjlighet att avstå från delaktighet och kunna välja en egen väg även om det bör vara målet att söka nå enighet inom unionen. De senare frågorna visar också på behovet av samråd med de nationella regeringarna utan att EU för den skull överlämnar besluten till regeringarna annat än när nationerna så önskar.

Med den tydligare uppdelning kring vilka frågor EU faktiskt har på sitt bord blir bilden klarare av unionens arbete. Att man därtill vet vilka som bär ansvaret för unionen gör sitt till. Tillsammans med en fullt införd offentlighetsprincip där statliga dokument görs offentliga kan medborgarna också följa debatter och förslag på ett öppet sätt.

Tydlighet, klar struktur och öppenhet kan skapa ett nytt förtroende för EU som unionen idag är i skriande behov av. Det leder förhoppningsvis till ett större valdeltagande där väljarna känner att det är viktigt att använda sin röst därför att man har en tydligare bild av unionen. Skulle detta bli genomfört har man på allvar gjort valet till EU-parlamentet till det viktigaste valet för att påverka EU:s framtid och också sin egen situation. Idag är det valet till riksdagen som ger störst möjlighet att påverka EU genom att stötta det regeringsalternativ som mest delar uppfattningen om EU.

Federalistens slagord är enighet genom mångfald. Genom att bygga på den gemensamma värdegrunden och tillvarata nationers och regioners särintresse kan samförstånd byggas. För att säkerställa att var del av federationen/EU får utvecklas i sin egen riktning krävs det smala samarbetet samtidigt som det ska vara tydligt reglerat.

Allt för många tror som jag tidigare i artikeln påpekat att federalism är det samma som centralisering. I verkligheten är de varandras motsatser så som natten är dagens motsats och vattnet är eldens.

Det räcker dock inte. Det krävs en aktiv politisk debatt som pågår också mellan valen för att fördjupa kunskap och väcka intresse hos EU:s medborgare. Det finns också ett behov av nationsövergripande medier som lyfter EU-debatten så att den inte bara stannar inom nationsgränser utan på allvar kan bli en debatt mellan unionens medborgare och politiker. Vägen dit är lång men nya initiativ väcks ständigt som i längden kan bli allt mer betydelsefulla.

Det vore också oerhört naivt att tro att formen för EU är det som avgör folkets engagemang. Helt klart är i alla fall att en federal struktur knappast skulle komma att påverka engagemanget negativt.

EU har potentialen att inte bara vara den demokratiska civilisationens krona utan också att bli en glänsande sådan. För att nå dit måste debatten lyfta sig från den dagsaktuella dagordningen och ta fäste på värden för unionen och diskutera de ideala formerna för samarbetet. Det utmanar också hela grunden för nationalstatstänkandet och därmed den påverkan nationalstatstänkandet haft på vår historia och nutid.

Det gör att debatten i allt väsentligt blir svår, men den är nödvändig. Den fred som råder över Europa måste bestå och det kan den endast göra om vi fördjupar, förenklar och klargör vårt samarbete med respekt för olikheter och på eviga värden.