Som nyfrälst existentialist började Gorz sin brokiga bana med att arbeta tio år på en revision av Sartres Varat och intet i syfte att skapa ett existentialistiskt fundament åt etiken. Sartre lär aldrig ha läst texten och inget förlag ville publicera den. Utfattig och misslyckad skrev Gorz vidare på en Dostojevskij-inspirerad självkritik. Förrädaren (Bo Cavefors, 1969), som romanen kom att heta, blev Gorz stora genombrott och gav honom bland annat tillträde till redaktionen för Les Temps Modernes.
Efter femtio års civilisationskritik återvänder Gorz till det självupplevda i vad han uppger vara sin sista bok. Skriven som ett kärleksbrev inleds den tunna romanen med samma ord som den avslutas: Du ska bli 82 år. Du har krympt med 6 centimeter, du väger bara 45 kilo och du är fortfarande vacker, charmerande och åtråvärd. Vi har nu varit tillsammans i femtioåtta år och jag älskar dig mer än någonsin.

Kvinnan heter Dorine och de träffades när Gorz fortfarande var en arbetslös ingenjör med storvulna planer. Med Dorine förnyades den existens han länge förnekat vilket gjorde det möjligt för honom att börja leva i det reella. I Lettre à D. ställer sig Gorz frågan hur den människan som fick en så avgörande betydelse för hans liv kunde bli så nesligt porträtterad i Förrädaren för att sedan aldrig mer synas i hans texter.
I Förrädaren framställs Dorine, under namnet Kay, som en ensam stackars flicka som Gorz av samvetsskäl inte kunde lämna då han antog att en separation skulle förgöra henne. I själva verket, skriver Gorz i dag, var Dorines umgängeskrets mycket större än hans egen och med tanke på hans tillstånd då det begav sig skulle hon antagligen ha känt sig mindre ensam utan honom än vad hon gjorde i hans närhet. Den som inte skulle ha klarat sig utan den andra var givetvis han själv – så varför skrev han som han gjorde?

Märkbart plågad av denna fråga söker Gorz svar i Lettre à D. Trots att intimiteten blivit mer politiserad än någonsin har Gorz (av alla vänsterintellektuella!) skrivit en helt existentiell redogörelse där samhällskritiken först bryter loss apropå en nervskada som Dorine drabbades av sedan hon injicerats med Lipiodol i samband med en operation.
Någon egentlig förklaring till nedlåtenheten gentemot Dorine i Förrädaren ges egentligen inte. Gorz framställer sig själv som en ambitiös egocentriker, ständigt försjunken i grubblerier, och som ibland kunde vara så självupptagen att han inte sa ett ord till sin käresta på flera dagar. Nog älskade han henne, men det ständiga teoretiserandet fjärmade honom från känslorna. Min kärlek till dig älskade inte sig själv, skriver han med Kafkas ord.

Avsaknaden av samhällelig kontextualisering är svår att förstå. Kanske förutsätter Gorz att läsaren ska dra parallellerna själv? I hans senare böcker har förnekandet av människan som en kroppslig, känslomässig varelse stått i särskilt fokus. Lönearbetets robotisering av själsliv och känsloorgan behandlas ingående i Arbete mellan misär och utopi (Daidalos, 2001) samt i huvudverket Métamorphoses du travail (Éditions Galilée, 1988). Samma kritik återkommer i Limmatériel (Éditions Galilée, 2003), men är där riktad mot den naturvetenskapliga reduktionismen.
Inte står väl den individuella kärleken opåverkad av dessa fenomen? De 75 sidorna kunde gärna ha utökats med några tankar om hur känslolivet stöps i konsumtionssamhället.