Stockholms Fria

Anna Nicole är död - leve Aftonbladet!

Anna Nicole Smith är död. Det var torsdagen den 8 februari som Smith föll ihop på ett hotellrum i Florida. Smith har tillryggalagt en lång karriär som modell, men även som hemmafru (en yrkeskategori som en mycket hög andel av USA:s medborgare tillhör).

Medias gransning av Smiths dödfall är intensiv och hon lyckas konkurrera med såväl Melodifestivalen som VM i Åre om uppmärksamheten på våra inhemska löpsedlar.
Bredvid djuplodande journalistiska reportage med rubriker som Använde döde makens frysta sperma och artiklar som Opererade brösten in i det sista tar de stora feministerna plats. Liza Marklund diskuterar i Expressen hur Smith exploaterades till döds och Aftonbladets Ann Charlott Altstadt skriver krönikan Vem dödade Anna Nicole?.
Marklund anser det obegripligt att en blekt blondin kan få uppmärksamhet utan att ha åstadkommit någonting i livet. Jag påstår inte att någon specifik person eller organisation är skyldig, men faktum kvarstår: Anna Nicole Smith exploaterades till döds, skriver hon.

Marklunds utpekande av förövaren är förvirrande diffus. Trots att Marklund själv arbetar inom media vet hon inte vem hon ska peka ut som skyldig.
I Altstadts krönika påstås det att alla kvinnor behöver bekräftelse av män och att vår tid skriker efter skandalblondiner som är villiga att hora för de feta rubrikerna /.../ Vi som köper lösnummer uppmuntrar den perversa relationen.
Vad ger då Marklund och Altstadt rätten att säga att en annan kvinna horar, att stämpla henne i pannan med stora röda bokstäver: O-F-F-E-R?
Att Smith i mångt och mycket föll offer för media må vara sant, men att hon genom hela sitt liv varit ett offer i största allmänhet är något som tål att ifrågasättas. En person som lyckats skapa ett så pass stort varumärke kring sig själv måste väl ändå ha lyckats prestera någonting – eller?
Hur kommer det sig att det är de fina flickorna som skriver om Smith? Var finns den patriarkala hierarki som dessa feminister så ivrigt påstår har monterat ner henne? Var finns de stora manliga förövarna och vilka lösnummer är det Altstadt vill hindra oss från att köpa – de hon själv är med i?
Smiths död har satt igång en slags tycka synd om-lek som är värre än den på dagis. Flickor drar andra flickor i håret, de snackar skit bakom ryggen på varandra, de sårar djupt och de tröstar falskt. Att Marklund och Altstadt båda försöker ha en seriös attityd blir svårt att tro på när deras text lyser mot mig över nätet bredvid blinkande reklam-annonser: Se stjärnans döda kropp i webb-tv!

Så länge de svenska kvinnliga journalisterna tvingas hora för Aftonbladet och bli offer för den patriarakala samhällsstrukturen kan kvällstidningarna få ha både sina löp, internetsidor och makabert osande Klickar i fred.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Weisberg gör Fi:s program till praktik

Aftonbladet gör klippdockor, media skvallrar om personkonflikter och 1600-talsbegreppet 'häxjakt' får chans till en revival. Varför är Feministiskt initiativ ett så stort hot och för vem?

Svår balansgång att göra ungdomsfilm

Emma Hamberg och Hella Joof är lika exalterade båda två. Vi träffas några timmar innan Linas kvällsbok gör premiär på vita duken och det riktigt känns hur det pirrar i magen på dem. För Emma Hamberg har det svåraste varit att inte få sväva ut så mycket när hon gjort om sin bok till filmmanus.

Märkligt att möta ikoner

Han har gjort över 60 filmer, jobbat med storheter som Andy Warhol och inspirerat band som Army of Lovers. Elinore Lindén Strand har träffat en ikon: gayregissören Rosa von Praunheim. Det blev allt annat än ett lyckat möte.

Fria.Nu

Shortbus handlar främst om USA

Vad är USA? För Shortbus-regissören John Cameron Mitchell är det drömmen om frihet, att få vara den man är och leva med vem man vill. SFT har träffat Mitchell för ett samtal om elfte september, sex och utanförskap.

© 2024 Stockholms Fria