SL:s åtgärder går ut på att motverka glapp mellan tunnelbanevagn och plattform. Dessa mellanrum och nivåskillnader är vanliga och kan övergå tio centimeter. För rullstolsbundna leder glapp över tre centimeter till risker och hindrar många från att resa med tunnelbanan.
– Jag som åker elstol måste ta sats för att komma ombord, säger Nils Duvähl, vice ordförande i DHR, De handikappades riksförbund.
– Det är ungefär som när man kastar macka vid stranden, man får satsa på att studsa upp. Sedan får man hoppas att man kommer in innan dörrarna stänger och att ingen står i vägen. Det händer mig minst en gång i veckan att jag fastnar och får be en medpassagerare om hjälp. Men det är inte så lätt då en elstol väger 100–200 kilo, plus gubben däri.
För att anpassa nivåskillnaderna kommer man på vissa ställen att höja rälsen och på andra ställen att höja perrongerna. Arbetet, som kommer att utföras på 79 av de 100 stationerna, ska enligt planerna vara färdigt 2010.
– Det är ett stort arbete som kommer att ske på kvällen och natten för att påverka trafiken så lite som möjligt, säger Björn Holmberg, presschef på SL. På Rådmansgatan gjorde vi ett försök med upphöjda bulor där dörrarna skulle stanna, men det fungerade inte av flera anledningar.

Förändringen tas fram genom en dialog med SL:s handikappråd, där det sitter representanter från organisationer för olika rörelsehinder.
Amir Amirriazi är DHR:s representant i SL:s handikappråd. Han tror att satsningen på att åtgärda nivåskillnaderna leder till att fler rullstolsburna kommer att åka tunnelbana. Men han är också kritisk.
– I dag ser vi positiva resultat, men det har kommit ur 20 års tjat. De senaste fem åren har SL sagt att arbetet kan vara klart tidigast 2030, men politikerna har inte tyckt att det räcker. Nu har vi en tidsgräns som inte kan hållas, samtidigt kan jag inte acceptera att det tar så mycket som tjugo år.
Björn Holmberg menar däremot att tidsgränsen kommer att hållas.
– Om några veckor kommer vi att göra de första testerna på Rinkebys tunnelbanestation. Därefter tar vi fram en detaljerad tidsplan. Om det visar sig kräva mer personal och maskiner kommer vi att tillsätta det.
Zdenka Sramkova, tillgänglighetskonsult på Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, var sommaren 2006 med och tog fram en rapport till Landstingsrevisorerna om tillgängligheten i Stockholms kollektivtrafik. Även där ifrågasätts SL:s tidsplan och det konstateras att SL saknat en tydlig åtgärdsplan med etappmål. Hon tycker att SL verkar ha tagit åt sig kritiken och att det nu är uppenbart att någonting händer. Men det är viktigt att man i fortsättningen tänker i ett helhetsperspektiv. Som rörelsehindrad är det till exempel viktigt att veta vilka möjligheter man har att ta sig från punkt A till B.
– Det måste finnas bättre realtidsinformation om hela resan, möjlighet att få reda på tillfälligt avstängda hissar och rulltrappor.

Zdenka Sramkova anser även att ledsagarservicen, som hjälper rörelsehindrade ned till perrongen och in på tågen, måste bli bättre.
– Ledsagarna har i dag ingen speciell utbildning. Dessutom är man tvungen att beställa ledsagning en dag i förväg, vilket är alldeles för mycket.
Många rörelsehindrade upplever färdtjänst som ett väldigt oflexibelt sätt att resa. Om man måste vara ute en dag i förväg blir inte kollektivtrafiken smidigare. Amir Amirriazi har dessutom upplevt riskerna med SL:s ledsagning.
– Det har hänt att ingen mött mig där jag ska av och jag har fått åka tio stationer för mycket.
Själv nämner han hissarna och spärrarna som de mest angelägna områdena att fixa till efter glappjusteringen. Om man inte kan ta sig till plattformen gör inte anpassningen mellan tåg och plattform någon nytta.
– Jag som medborgare vill leva som en fri man. Målet är att dra ner så mycket som möjligt på färdtjänsten och kunna använda kollektivtrafik. På så vis sparar man även in pengar. Att satsa på rörelsehindrade är ingen utgift.

Både Amir Amirriazi och Nils Duvähl åker tunnelbana regelbundet. Men de beskriver det som att ta en chans och rekommenderar det inte för medlemmarna i sin förening.
– Det är som med fobier. En dålig upplevelse kan påverka hela livet. Jag har svårt att motivera medlemmarna att ta tunnelbanan, men min förhoppning är att 80 procent kan göra det då dessa förbättringar är gjorda.
Amir Amirriazis sammanfattning är att det är positivt att SL har gått till handling, men resultatet återstår att se.
– Nu väntar ett hästjobb för min del. Det gäller att kontrollera arbetet så det verkligen gynnar människor och samtidigt inte drabbar andra.

De ytterst försiktiga förhoppningar Amir Amirriazi uttrycker upprepas av representanter för flera av de andra handikappförbunden. Jaan Kaur, ombudsman på DHR, förklarar det med att politikernas och tjänstemännens syn på rörelsehindrade har börjat förändras först på senare år.
– Tidigare såg man oss som ovälkomna. Nu finns det en uttalad ambition att tillgodose våra behov och man talar om oss som en åtråvärd resenärsgrupp.
Björn Holmberg trycker själv på ärendets brådska.
– Det finns inget som helst motstånd från vår sida, utan snarare vill vi öka takten så fort som möjligt.