Just det här med vinnarskalle är lite intressant. Det påminner mig om en studiekamrat som för många år sedan blev kallad kötthuvud och som kände sig riktigt förolämpad för det. Men det mer dagsaktuella uttrycket vinnarskalle, som annars låter rätt snarlikt, ses som något mycket eftersträvansvärt när hockeyprofeterna uttalar sig. Begreppet står för en spelare som inte tror på risken att förlora och som i alla lägen gör allt för att vinna. Förekomsten av sådana skallar i laguppställningen ökar naturligtvis möjligheterna för vinst.

Men kanske är upphöjandet av vinnarskallar till idoler inte helt okontroversiellt. Robert Rungstad, som är präst och etikkonsult, menar att de sportjournalister som hyllar spelare som hatar att förlora borde tänka efter lite mer. Rungstad vill istället lyfta fram skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Självförtroende är kopplat till prestationer och innebär att individen får bra självförtroende av framgångar. Självkänsla är något helt annat och handlar om grundkänslan för sig själv. Det sistnämnda kräver inga segrar eller framgångar utan handlar om att en människa är trygg i sig själv.
De spelare som bygger sitt självförtroende på segrar hatar att förlora och vill vinna till varje pris - oavsett om det går ut över motståndare i form av fusk eller skador på dem, menar Rungstad.
Frågan är om självförtroende och självkänsla känns särskilt aktuell i tider av ishockeyns slutspel. Men det brukar dyka upp även i många andra sporter.
Begreppet vinnarskalle används ofta slentrianmässigt och bland andra Anja Pärson, Carolina Klüft och John McEnroe sägs alla ha vinnarskalle. Åtminstone den sistnämnde var känd för att vara bråkig och för att vilja vinna sina matcher till varje pris, vilket stämmer väl överens med Rungstads bild av en idrottare som bygger sitt självförtroende på segrar.

Min hypotes är att det bland så kallade vinnarskallar finns såväl personer med genuint bra självkänsla som griniga typer med dålig självkänsla. Jag tror ändå att många av de stora idrottsstjärnorna är hyfsat trygga i sig själva vilket också innebär att de kan ta såväl med- som motgångar på ett bra sätt. De mentalt starka idrottarna står nämligen inte och faller med sin dagsform, utan de hittar alltid vägar att tro på sina möjligheter och att motivera sig till att göra sitt bästa. De är inte framgångsrika för att de vunnit mycket utan de lyckas för att de (förutom fysisk styrka) har mental stabilitet.
Det här med självförtroende och självkänsla berör inte bara idrottare - det är något som angår var och en av oss. Om vi är trygga i oss själva behöver vi inte jämföra oss med andra och vi behöver inte känna avundsjuka mot andra som har något vi saknar - högre lön, finare kläder eller mer sofistikerad smak.
Själv jobbar jag med mina attityder med sikte på att bland annat bygga upp bättre självkänsla. Men det är inte vinnarskallarna eller hockeyprofeterna som visar mig vägen. De bästa exemplen - de som vi kan lära av - finns ofta mitt ibland oss. Det jag tänker på är människor som orkar vara starka och goda trots att de kanske inte alltid har det bästa utgångsläget. Det är av sådana människor jag kan lära mig.