Lars von Trier har aldrig varit rädd för att låta publiken få syn på fiktionens ramverk. Ibland blinkar han själv ironiskt mot kameran, eller så låter han på andra sätt tittaren bli medveten om att det som framträder på duken är uppdiktat.
Redan i en av von Triers tidigaste filmer, Europa, talar Max von Sydow direkt till publiken i inledningen av filmen. I tv-serien Riket summerar von Trier episoderna med en avslutande sensmoral. Och i Dogville lät von Trier plocka bort hela världen. Filmen spelades in i en lagerlokal på ett svart golv med hus och buskar och en hund uppritade med vit krita.
Direktören för det hele utgör inte något undantag. Lars von Trier kommenterar handlingen med jämna mellanrum och filmar med hjälp av något han kallar automavision. Det går ut på att en dator i stor utsträckning bestämmer hur tagningarna ska genomföras.

Von Trier gillar att skriva mer eller mindre seriösa programförklaringar och hur mycket allvar det ligger bakom automavision är svårt att avgöra. Scenerna blir lite märkliga ibland genom att de klipps på ett udda sätt, hackigare än vad man är van vid. Men annars märker man inte så mycket av automavision. På det hela taget är Direktören för det hele en rak och enkel komedi.
Ägaren av ett it-företag, Ravn (Peter Gantzler), har uppfunnit en fiktiv direktör som ständigt befinner sig utomlands för att han själv ska slippa fatta impopulära beslut på arbetsplatsen. När han vill sälja firman anställer han en skådespelare som ska spela direktör och förhandla med potentiella köpare. Skådespelaren blir snart mer inblandad i företaget än Ravn tänkt sig, och en rad konflikter och förvecklingar uppstår när han träffar de anställda.
Direktören för det hele är en situationskomedi, varken mer eller mindre. Då och då kommenterar von Trier handlingen och gör klart att det vi ser är en banal komedi utan någon djupare mening. Jag påminns om Stig Larssons poesiprojekt för några år sedan, när han försökte skriva sig ut ur litteraturen. I en dikt upprepar han om och om igen att det här är en dålig dikt, men hur många gånger han än säger det så blir dikten ändå inte bra.
Nu är inte Direktören för det hele dålig, men den är just den banala komedi som den utger sig för att vara. Vad du ser är vad du får. Några skratt, lite träsmak och popcorn mellan tänderna.