Sex år efter omröstningen var Tjernobylkatastrofen ett faktum. Trots radioaktivt regn över norrlandskusten, förgiftade bär och grönsaker, bequrell i svamp, fisk och djur, blev det ingen avveckling av de svenska reaktorerna. Det var ju en öststatsreaktor som havererat.
Bäst-före-datum har nu gått ut för Linje 3:s 1990 och Linje 2:s 2010 närmar sig. Förloraren Linje 1, som fick 20 procent av rösterna, framstår som vinnare. Barsebäck har förstås stängts, men den effekten har byggts ut och mer därtill i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals. Trots att materialanalyser blir liggande i flera år och säkerhetsrutiner ignoreras, blir det ingen debatt om stängning. Kärnkraften cementeras allt mer i det svenska energisystemet. Tyvärr har den nya regeringen nu också lagt en våt filt över kärnkraftsdebatten. Allianspartierna har lovat varandra 'tystnad om kärnkraften' under fyra regeringsår. Kan man verkligen göra så? Vi frågar en av de ansvariga ministrarna, Maud Olofsson.

Öppet brev till Maud Olofsson

I somras, mitt under brinnande valkampanj havererar säkerhetssystemet vid kärnkraftverket i Forsmark. Panelerna i kontrollrummet slocknar. Under en halvtimme har ingen kontroll över vad som händer i reaktorn. Det värsta tillbud som hänt sedan det första kärnkraftverket startade i Sverige är ett faktum.
Bristande kontroll och undermålig säkerhetskultur gör att reaktorer i både Oskarshamn, Ringhals och Forsmark fortfarande tas ur drift och står stilla. Räcker inte denna förvarning om härdsmälta och möjlig kärnkraftskatastrof för att Du, Maud Olofsson ska reagera? Måste Forsmark verkligen haverera på riktigt och människor fly i panik, måste katastrofen vara ett faktum för att regeringsalliansen ska öppna ögonen?

Minns Du då, för en himla massa år sedan, när Du var med och arrangerade Luleås första nej till kärnkraft-demonstration. Jag tror att det var 1974 när du var ombudsman i centerpartiet i Norrbotten och jag var aktiv i Jordens vänner. Demonstrationen samlade runt sextio deltagare och jag minns att vi var mycket nöjda.
Men var finns Högfors ivriga bäver i antikärnkraftskampen i dag? Har Du kanske sällat dig till den majoritet av svenskarna som enligt färska opinionsmätningar vill ha kvar eller bygga ut? Har du i så fall 'fixat' uranet, radioaktiviteten, kärnvapenspridningen, avfallet och den mänskliga faktorn?
Uranet till de svenska reaktorerna, var kommer det ifrån? Är det diktaturens Uzbekistan, eller bland urbefolkningarna i Kanada eller Australien? Eller ska vi använda vattnet i världens vattenfattigaste land Niger för att anrika vår uranmalm? Kommer Du också att säga ja när internationella gruvbolag vill bryta uran i Västerbottens inland? Har Du över huvud taget möjlighet att säga nej, nu när EU:s regelsystem står över Sveriges?

Radioaktiviteten är både militär och civil. Har inte världen tillräckligt mycket radioaktiva sopor i omlopp, för att vi i Sverige ska bidra med ytterligare? Eller tror Du, som så många andra, att det bara är avfallet från iIranska och nordkoreanska kärnkraftverk som man kan bygga atombomber av?
Avfallet, hur gör Du med det? Var ska den ökande mängden radioaktivt avfall förvaras i hundratusentals år? För att förlänga 'kärnkraftparentesen' måste ju kärnkraftens avfallsproblem vara lösta. Eller...?
Människan är bara människa, med fel och brister. Det finns inte plats för en rökpaus i en radioaktiv korridor. Det går inte att komma bakfull till jobbet. Det går inte att år in och år ut, varje dag, varenda arbetad timme vara alert, vara på topp, vara motiverad. För en dag...

Nej Maud, när vi nu äntligen kan få långsiktiga hållbara lösningar kommer du, som jag förstår, och vill driva våra skrotfärdiga gamla kärnkraftverk vidare. Fast det är väl inte mer energi vi behöver, utan nya geniala lösningar.
Sverige kan, om vi vill, bli världsledande i utvecklingen av ny energiteknik. Bland våra ungdomar i skolorna, på universitet och högskolor och i industrin, finns skaparkraft. Det är människor som inte vill något hellre än att bygga upp systemlösningar för ny energi för Sverige och för världen.
Tänk på att arbetstillfällen inom biobränslesektorn, vindkraftproduktion, solenergi och lokal produktion av livsmedel stannar i Sverige. Hur mycket multinationella bolag än vill ändra naturlagarna så kan de inte flytta den svenska vinden, solen och skogen till Baltikum eller Sydostasien. Solen över Sverige skiner bara över Sverige.
Vi kan väl hjälpas åt att få folk att gilla läget. Få dem att sluta klaga på höga energipriser, och istället uppmana dem att köpa andelar i kooperativa vindkraftverk. Få dem att sätta upp solfångare, samåka, cykla, åka tåg, gå eller ta bussen, att handla lokalt producerade varor och livsmedel och stötta ungdomar som vill starta energiföretag. Och framför allt, få oss alla att se höga bensin- och elpriser som en utmaning och möjlighet, istället för ett sätt att vädja till framtidsfientliga krafter.
Men Maud, vi vill väl inte ha ett energisystem med hot om kärnkraftskatastrofer, kärnvapenspridning, uranbrytning bland urbefolkningar världen över, undermålig säkerhetskultur, och ännu mer av mångtusenårigt radioaktivt avfall.

I en färsk opinionsundersökning sägs att svenskarna är positiva till kärnkraften. Hela 80 procent vill ha den kvar eller bygga ut.
Lennart Daléus från Greenpeace kommenterar tystnaden hos antikärnkraftsrörelsen med att kärnkraften kan felaktigt ses som en lösning på klimatproblemen. Men uranet är en ändlig råvara och den kärnkraft finns inte som kan ersätta kol och olja.
Huvudproblemet, som Lennart Daléus ser det, är att det inte är någon politisk debatt om kärnkraften. Under nuvarande mandatperiod har den sittande regeringen valt att lägga 'locket på'.
Men också statsvetaren Sören Holmberg uttalar sig i Ekot. Han säger att 'bara en kampanj eller en katastrof kan få opinionen att svänga'.
Kärnkraften, som jag ser det, är inte bara inhuman, den sitter också som en mental, ekonomisk och teknisk propp i utvecklingen av alternativen. Därför tänker jag använda mitt hedersuppdrag som gästredaktör i Stockholms Fria Tidning för en diskussion om hur vi kan klara oss utan Forsmarks, Oskarshamns och Ringhals reaktorer. Vad händer om vi stoppar reaktorerna på grund av ett politiskt beslut? På grund av en reaktorolycka? Vad händer om SKI behöver stoppa på grund av ytterligare brister i säkerheten? Vad händer om vi stoppar nu?
Går det att klara klimatmålen utan en enda reaktor i drift? Vilken potential har solvärmen och biobränslena i en energibalans? Måste det vara multinationella bolag som äger och driver vindkraften i jätteanläggningar? Kan lokalt ägda vindsnurror utveckla bygden?

Så avslutningsvis. Visst är Du, Maud, innerst inne, lite grann mot kärnkraften även i dag? Pyttelite? Då kan väl Du och din regering ta aktiv del i debatten. Ni sitter ju på så många verktyg. Vad tror Du händer om kärnkraften stoppas i dag? Vad har Ni i regeringen för beredskap för det? Hur kommer vi att klara oss? Hur ser Du på kärnkraften och klimatet, kärnkraften och alternativen, kärnkraften och industrin?
Kan Du, Maud, så här trettiotalet år efter vår första antikärnkraftsdemonstration i Luleå, beskriva hur ditt samhälle fritt från kärnkraft ser ut i dag?
Jag viker sista inlägget i serien Kärnkraften är stoppad! för dig! Vi hörs!