Det finns de som menar att det här med kärnkraft handlar om huruvida kärnkraften kommer att avvecklas med tiden - eller tvärtom. Därför följer nu historien om molnet.
För ett antal år sedan såg man ett mycket märkligt moln över norra ishavet. Man kunde se det på satellitbilder. Det var inget vanligt moln. Misstankar fanns att molnet kunde vara radioaktivt. Det skrevs notiser om detta märkliga moln i alla tidningar. Även i PiteåTidningen.
I byn där jag bodde såg morgonritualen sådan ut att kvinnorna steg upp först, satte på kaffepannan och hämtade in tidningen. I lugn och ro läste man så tidningen innan övriga familjen vaknade. Först läste man dödsannonserna. Fanns man inte med där så läste man vidare. Just denna dag läste man om det märkliga molnet. När männen sedan steg upp och läste tidningen läste även de om molnet. Sedan tittade man på varann och sa: 'Nå?'
Man blev överens om att det där med molnet naturligtvis hade en naturlig förklaring. Man var inte alls orolig. Sedan for folk till jobbet. Om de hade ett sådant.
Där pratade man med sina arbetskamrater. Bland annat om 'molnet'. Inte var man orolig. Man konstaterade bara att det naturligtvis fanns en naturlig förklaring.
De som inte hade ett arbete gick kanske på affär"n och pratade med folk man träffade om ditt och datt. Bland annat pratade man om 'molnet'. Inte för att man var orolig utan mest för att konstatera att det naturligtvis fanns en naturlig förklaring.

När man sedan åter samlades i familjen till middan, konstaterade man att det säkert fanns andra som oroade sig över det där molnet. Själv kände man ingen oro.
När man såg på Rapport senare på kvällen sas det att det kanske kunde misstänkas att molnet innehöll radioaktivitet. Visserligen hade ryssarna meddelat att inget kärnkraftverk hade exploderat... den dan. Men man visste inte säkert.
I byn konstaterade man att alltihop säkert bara var propaganda från Stockholm. Ingen kände någon oro. Senare på kvällen, vid halv elva, när man gjorde sig i ordning för att gå i säng, hände följande:
Arne ringde hem till sin bror Assar och bad att han skulle hämta honom i Byske. Fem mil söderut. Bilen hade plötsligt skurit. Så Assar hoppade in i sin bil och åkte söderut i hög hastighet för att hämta sin bror. I vår lilla by håller folk reda på varann. Så folk råkade väl stå bakom gardinerna och se hur Assar åkte söderut med en väldig fart. Där for Assar, konstaterade man.

Där hade allt kunnat sluta om slumpen inte hade gjort att just denna kväll, vid halv elvatiden, gick vattnet för Gun-Britt, tre veckor för tidigt. Så hennes man Åke tog henne i bilen för att skjutsa sin fru söderut, till BB i Piteå. Folk stod bakom gardinerna och konstaterade:
- Där for Gun-Britt och Åke. En jävla trafik.
Där hade det kunnat sluta. Men just denna kväll vid halv elva erkände Lennart för sin fru Lena vad hon länge hade misstänkt. Han hade varit otrogen på den fackliga kursen på Hässelby Slott. Hon sprang in på toaletten och rev åt sig det viktigaste. Hon skulle minsann flytta till sin mamma i Skellefteå. Hon sprang ut till deras Amazon, en rostig -78, med blankslitna däck.
I full karriär åkte hon genom byn på väg söderut mot Skellefteå. Detta såg hennes syster Åsa genom fönstret. Hon visste hur blankslitna däcken var. Hon visste att det fanns en massa lösgrus på vägen i kurvan utanför Elofs hus.
- Vi måste köra efter och se så att inte syrran kör ihjäl sig, sa hon till sin man Bengt.
Även de åkte söderut, med en väldig fart, vid halv elva-tiden.
- Där for Bengt, sa folk. Visst är han kapten i reserven. Det må väl inte vara nåt helvete på gång.
'Molnet'. Naturligtvis var det nåt skit med det där molnet. Man fick inte panik. Man ringde inte runt till grannarna. Snabbt och effektivt väckte man barnen, stuvade in dem i de fordon som fanns till hands. Någon tog med sina favoritdjur. Någon tog med en spädgris. Sedan for man. I full karriär på väg söderut. Klockan elva var hela byn evakuerad.

Man hann ju olika långt. Eilert som hade en Audi Quattro hann ända till Örnsköldsvik. Evert som hade en moped, blå Apollo med remdrift hann bara till Åbyn. Plötsligt vid halv tre-tiden, där man just då befann sig på väg söderut längs Norrlandskusten, slogs alla plötsligt av samma tanke. Som ett slags kollektivt medvetande.
- Det här var jävligt förhastat. Skulle det ha varit nåt med det där molnet, skulle det naturligtvis ha varit larm på radion. Och vägspärrar. Man körde in på närmsta parkeringsplats. Skämdes.
Nåja det fanns inget annat att göra än att vända hemåt igen. Men så stor var skammen att man inte körde raka vägen hem. Man körde omvägar. Vid sextiden rullade således alla in i byn. Från olika håll. Alla försökte se ut som om man av en händelse varit ute i något annat ärende. Så mycket skämdes man att ingen sedan dess pratat med någon annan om den natten. Trots att alla vet att alla for iväg.
Det har blivit ett trauma i byn.

Så visst finns det en oro för kärnkraften. Därför känns det så fint att myndigheterna nu har tagit sitt ansvar. Den folkomröstning vi hade i frågan för en massa år sedan blev ju ett stort olyckligt missförstånd. Vi trodde att vi röstade om en avveckling av kärnkraften. Men allt var ett stort hörfel. Någon hörde fel. Det sades aldrig att kärnkraften måste avvecklas. Av-äcklas, sa man.
Därför sitter nu enligt uppgift 3 000 små gummor runt om i stugorna i Gävletrakten och broderar små bonader. På så sätt ska vi få in kärnkraften i vardagen.
Motivet på bonaderna är Forsmark. Hela kärnkraftverket är rött. Med vita knutar. Sedan står det sirligt broderat: 'Egen härd är guld värd'.