Arbetarklassen in på bara skinnet
Aftonbladetjournalisten Åsa Linderborgs <strong>Mig äger ingen</strong> är inget mindre än ett romanlångt personporträtt av en far. Från början ett humoristiskt sådant. Lilla Åsa bor ensam med sin far, de leker, de har roligt. Men ju äldre bokens Åsa blir, desto större avstånd mellan dem infinner sig. Fadern, Leif, är egentligen en tragisk fyllbult utan vänner. Han är inskränkt, en jantelagsmänniska, lever inte, utan snarare överlever utan förmåga att utvecklas. Att Åsa ska gå ifrån honom är ofrånkomligt. Hans livsstil är en spikrak väg ned i en alltför tidig begravningskista, pådrivet av trettiosju år på samma arbetsplats som härdare. Och i takt med detta försvinner bokens humoristiska ton, det som inledningsvis placerade Åsa Linderborg i den fina svenska moderna litteraturfåran med Susanna Alakoski och Torbjörn Flygt.
Jag vet inte om hennes far hade gillat denna bild av honom. För han är en ganska tragisk figur. En av dessa ur arbetarklassen som klagar på sin lott, men är den förste att stå där med mössan i hand och bocka och tacka när förmannen delar ut lönekuvertet.
Det finns ju en idealisering av arbetarklassen, inte minst inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Den starke, organiserade arbetaren som står på sig, som äger integritet, som aldrig är främmande att ta en diskussion med chefen om arbetsvillkor denna inte är nöjd med. En arbetare som diskuterar politik på kafferasterna, är påläst och kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF.
Tyvärr är nog bokens Leif mer vanlig. Eller den typen som hellre pratar sport eller vilka teveprogram man sett kvällen innan: schlagerfestivalen, Idol eller Bingolotto. Man kan lägga en slöja av alkohol kring sitt trista liv som underklassare, eller så kan man beslöja eländet med teve eller sport. Debatten om att det inte finns en arbetarklass i Sverige längre har väl ebbat ut. Men kanske är det så att det som i dag saknas är ett klassmedvetande, den okunnige proletären som gör sig till slav i sin okunnighet. Tvivlar ni är det bara att ta ett skitjobb där facket knappt nämns och än mindre vågar visa sig. Idealiseringen av arbetarklassen får en tydlig motpol i denna text.
Det är en fin bok Linderborg har skrivit, där humorn möter realismen, men också en tidstypisk skildring av Folkhemssveriges misär under sjuttiotalet. En misär som trots allt inte är en misär som bokstaveras svält, uteliggande, arbetslöshet eller krig. Men ändå. Man gräver där man står.
Titeln anspelar på en diktrad av Gunnar Ekelöf och bär på en förhoppning om framtiden, att det livet har att erbjuda är något gott och stort. Men när Leif dör vid sextio års ålder och har gett sina bästa år till ASEA i Västerås ter sig diktraden som ett elakt skämt.
Pappan tecknas humoristiskt och fint inledningsvis, för att senare framställas som en odugling och en person Åsa inte vill synas tillsammans med. Men den sammanlagda bilden av Leif blir ändå fullödig och i viss mån tillgiven. Och det är i egenskap av porträtt av en människa denna boks förtjänster ligger. Var han en bra eller dålig människa? Svaret ligger som alltid någonstans mittemellan. Vi gör så gott vi kan. Leif gjorde så gott han kunde.
Ett sådant liv blir till varnagel för andra och inte minst dottern. Boken börjar med pappa men slutar med jag. Stafettpinnen är överlämnad och dotterns löptävling kommer att bli annorlunda, det vet vi som känner till Åsa Linderborgs gärning hittills.
Mig äger ingen
Författare: Åsa Linderborg
Förlag: Atlas