Vilka elever som går i en skola är offentliga uppgifter. Men för att gömda flyktingbarn ska kunna vara trygga i sin skolmiljö bör deras identitet skyddas så att polisen inte ska kunna spåra familjerna. Det var bland annat detta den utredning som tillsattes våren 2006 hade att förhålla sig till.
Men vänsterpartiets talesperson i flyktingfrågor, Kalle Larsson, anser att utredningen är en ren bluff.
– Det här är en stor besvikelse. Man har egentligen inte kommit fram till någonting. Huvudfrågan om att de gömda barnen ska ha rätt till skolgång avgjordes redan under förra regeringen. Det den här utredningen skulle undersöka var hur det ska gå till rent lagmässigt.
Hovrättsrådet Ingela Perklev som lett utredningen håller inte med om att de inte utfört sitt uppdrag.
– I dag har bara asylsökande barn rätt till skolgång, inte barn som är gömda. Vårt förslag går ut på att de gömda barnen ska ha rätt till skolgång ända fram till den dag då avvisningen verkställs.
Det kritikerna framför allt har reagerat på i utredningen är att den slår fast att skolan inte ska utgöra någon frizon för gömda barn.
– Situationen kan förvärras för barnen i och med att man tycker sig ha utrett problemet och klart och tydligt säger att skolan inte ska vara någon frizon. Det kan leda till att man på skolor där man tidigare sett genom fingrarna och låtit barnen få gå där blir räddare och därmed hårdare, säger Kalle Larsson.

I dag kan polisen gå in i skolan och hämta ett barn vars familj fått ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det är också tillåtet att följa efter barn vid skoldagens slut för att spåra föräldrarna. I flera andra länder, bland dem Norge och Italien, har gömda flyktingbarn rätt till skolgång och där har man valt att skydda deras identiteter och fredat skolan genom att polisen saknar befogenhet att hämta dem eller förfölja dem på hemvägen. Men Ingela Perklev anser inte att Sverige ska ha frizoner i skolan.
– Sådana frizoner finns inte någon annanstans i lagstiftningen vilket talar emot att det skulle inrättas just i skolan. Dessutom förekommer det inte i dag att polisen går in och hämtar barn, även om de har rätt att göra det, eftersom man inte avvisar ett barn utan en hel familj och man inte har rätt att hålla barn i förvar. Därför ser vi ingen anledning att lagstifta om det.
Hon anser också att en lag skulle medföra svåra gränsdragningar för var frizonen ska upphöra, om den till exempel även ska gälla barnens hemgång.
– I Norge har Rikspolisen gett instruktioner till polismyndigheten att de inte ska gå in och hämta barn i skolan, men det är inte lagstiftat om det. Även i Sverige står det polisen fritt att ge sådana instruktioner, säger hon.

Anita Dorazio från Flykting- och asylkommittéernas riksråd menar att tusentals barn i Sverige befinner sig i en situation där de hålls gömda på grund av ett avvisningsbeslut. De flesta av dem får inte den skolgång som de enligt FN:s barnkonvention har rätt till.
– Det är grymt omoraliskt. Man kan inte tro att man lever i ett civiliserat samhälle. Men det ska skrivas historia om den tid då barn nekades skolgång. I flera andra länder har barnen rätt till skolgång utan att polisen går in i skolan, säger hon.
Beslutet att inte ändra i sekretesslagen och göra skolan till frizon så att barnen kan känna sig trygga på åtminstone en plats upprör henne.
– Det är ett rent främlingsfientligt beslut. Att eliminera barns rättigheter, vad är det om inte främlingsfientligt? Barn är barn oavsett var de kommer ifrån och de borde ha samma mänskliga rättigheter även i vårt rika land.

I en lägenhet i södra Stockholm bor tillfälligt två barn som inte omfattas av de rättigheterna. De kan inte gå i skolan eller på dagis och utvecklas som jämnåriga, eftersom svenska staten inte skyddar dem. När som helst kan lärare lämna information till myndigheter och polis.
Femåriga Anna är född i Sverige men har aldrig gått på dagis. Föräldrarna har försökt hitta något som velat ta emot dem men inte lyckats.
– Hon frågar om allting. När får jag börja skolan? När ska vi flytta till en ny lägenhet? Under en period bodde vi i närheten av ett dagis och då grät hon varje dag när hon genom fönstret såg de andra barnen leka, säger pappa Goran.
Familjen som flytt från Armenien har bott i Sverige sedan 2002. Men förra sommaren fick de avslag på sin asylansökan och i snart ett år har de levt gömda på olika platser runt om i landet. Alla fyra är tärda och trötta. De hostar och luften i tvårumslägenheten, som de delar med en annan gömd familj, är dålig.

Åttaårige Edgar har tidigare gått på dagis. Sedan de kom till Stockholm i vintras har han fått gå i skolan ett par dagar i veckan tack vare välvillig skolpersonal som skyddar honom. Men nu är han så svag att han inte orkar. Flera gånger har han bett läraren ringa och be pappa hämta honom.
– Han är rädd. Han sover inte på nätterna och så har han fått eksem på händerna som han är orolig att de andra barnen ska reta honom för, säger mamma Maria.
Själv pratar han inte så mycket. Blicken är inåtvänd och flera gånger snyftar han tyst i sitt soffhörn. Den trygga skolgång som Sverige enligt barnkonventionen är skyldigt att ge honom ser ut att dröja.
– Sverige har under lång tid brutit mot barnkonventionen på flera punkter när det gäller flyktingbarns rättigheter. Det är som att man tycker att det är frågan om andra slags barn än de som är födda i Sverige, säger vänsterpartiets Kalle Larsson.