I en fullkomligt vansinnig middagshetta går Tujiko Noriko från Japan upp på scen på Världskulturmuseets tak under Clandestinofestivalens näst sista dag. Hon har ett par rosa skor på sig och är i övrigt klädd i helvitt med ett I love NYC tryck på linnet. Dessutom har hon fäst en CD-skiva på sig som glittrar i solljuset. Hela konserten ackompanjeras av illvrål från Lisebergs åkattraktioner.

Tujiko Noriko är helt själv på scen. Hon står bakom sin laptop och sitt mixerbord. Hennes starka och klara röst skapar tillsammans med den djupa basen en vacker atmosfärisk, drömsk stämning. Hennes musik känns som gjord för att höras vid varje soluppgång. Som en värdig start på en ny dag. De flesta av låtarna mynnar sedan ut i mer noisiga partier som kan få en att tro att himlen ska öppna upp sig i ett hiskeligt åskväder.

Hennes publikkontakt stannar vid ett 'thank you' efter varje låt. Mer än så, säger inte Tujiko Noriko på hela konserten. Nu gör inte det så mycket. Clandestinofestivalens besökare är inte en publik som gillar stora åtbörder på scen. De flesta är alldeles nöjda med att i lugn och ro kunna försjunka sig i Tujiko Norikos musik.

Sammantaget är känslan att det är en koncentrerad och vacker timme Tujiko Noriko bjuder på även om hon väljer att aldrig plocka fram något riktigt extra till publiken.