Sportkrönika | Handikappsport

Den sydafrikanske sprinterlöparen Oscar Pistorius har redan som 20-åring gjort 46,34 på 400 meter. Det är en mycket bra tid för en så ung löpare - till exempel förra året nådde ingen svensk man så bra tid på distansen. Men prestationen är mer speciell än så: Pistorius båda ben amputerades när han var elva månader gammal och han springer på proteser av kolfiber.
Pistorius är med sina j-formade proteser relativt långsam i starten men när han får upp farten går det riktigt fort - så fort att han är överlägsen i sin klass vid handikapptävlingar. Nu vill han delta i tävlingar för icke-handikappade och ett stort mål för honom är att få vara med vid OS i Peking nästa år. Men det internationella friidrottsförbundet, IAAF, är tveksam till att låta honom tävla där.

Om Pistorius borde få tävla vid stora mästerskap för icke-handikappade är en delikat fråga. Många menar att han borde få ställa upp och att det bara är fördomar som ligger bakom tveksamheten till hans OS-deltagande. Andra pekar på att hans proteser hjälper honom att ta extremt långa och vägvinnande steg och att han därför faktiskt har en fördel jämfört med icke-handikappade sprinters.
Sannolikt kommer unge Oscar Pistorius att förbättra sina tider ytterligare, och man kan även förmoda att den typen av proteser som han använder skulle passa ännu bättre på något längre distanser, som 800 meter, där en dålig start betyder mindre. Den tekniska utvecklingen går också framåt och troligen kommer hjälpmedel för handikappade snart nå en nivå då de hjälper idrottare att prestera bättre än vad så kallade vanliga atleter någonsin förmår att klara av. Om till exempel proteser blir så bra att flera löpare med hjälp av dem kan nå under 43 sekunder på 400 meter kommer friidrotten hastigt och lustigt att domineras av amputerade löpare.

Det är en spännande tanke att handikappade idrottare snart kan prestera bättre än de konventionella stjärnorna. Kanske blir det så att attityden mot handikappade idrottare kommer att förskjutas från medkänsla och likgiltighet till beundran och avund.
Vissa skämtar om att friska idrottare kanske börjar amputera sig om proteserna blir tillräckligt bra. Hur absurt det än låter tror jag att det faktiskt är möjligt - undersökningar har visat att vissa mycket äregiriga idrottare till och med är beredda att dö unga för att få uppleva några år av segrar och berömmelse.
Min uppfattning är att man i idrott ska tävla mot andra som har så lika förutsättningar som möjligt. Det innebär att de som har proteser ska mäta sig med andra som har det, och att människor med naturliga ben ska tävla sinsemellan. Det kan låta tråkigt och fördomsfullt, men jag tycker tvärtom: att kräva att handikappade ska få tävla mot vanliga idrottare innebär enligt min mening en nedvärdering av handikappidrotten. Om de största stjärnorna inom handikappidrotten skulle övergå till att tävla inom den konventionella underhållningsidrotten - där de stora pengarna finns - skulle handikappidrotten få sämre status.

Frågor om vilka medicinska tekniker och hjälpmedel som ska tillåtas i elitidrott kommer att bli vanligare framöver. Redan nu kan vissa tekniker användas för att förbättra idrottares egenskaper. Bland annat lär golfstjärnan Tiger Woods ha genomgått ögonkirurgi som förbättrat hans synskärpa. Nya tekniker kommer att förbättra idrottsresultaten - för handikappade och för andra. Kanske blir det med tiden irrelevant att prata om handikapp.