Argument | Djurrätt och miljö

Boskapssektorn står bakom 18 procent av de globala klimatpåverkande utsläppen - en större andel än transportsektorn. Djurindustrin orsakar en betydande del av de globala koldioxid- och metanutsläppen, och ligger bakom två tredjedelar av de av människan vållade utsläppen av dikväveoxid. Det finns alltså all anledning att sätta fokus på djurindustrin som ett globalt miljö- och resursproblem.
Men dagens politik går i en annan riktning. Och framför allt framträder EU-politiken som ett avskräckande exempel.
EU understödjer årligen framställningen av djurprodukter inom lantbruksindustrin med miljarder euro.
Inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik, känd som CAP, Common Agricultural Policy, finns en mängd olika former av stöd till lantbrukssektorn. En stor del av stöden gäller framställning av grödor, inklusive fodergrödor, men åtskilliga gäller också uttryckligen djurprodukter.
Grovt räknat är det två huvudtyper av stöd i EU:s jordbruksbudget som kommer djurindustrin till del.
Dels betalas det ut så kallade direktstöd till de lantbrukare som håller en viss typ av djur eller framställer en viss typ av djurprodukt - dels finns det en typ av stöd som går under samlingsnamnet interventioner, och som innebär att EU går in och säkrar efterfrågan på lantbruksprodukter på olika sätt. Interventionerna kan ske genom att EU ger bidrag för export av en viss produkt till länder utanför EU och genom att EU köper upp och lagrar överskottet av en viss produkt till ett garanterat pris, ett så kallat interventionspris, så att producenterna garanteras avsättning för den produkt som de framställer. EU ger också stöd till marknadsföring av olika djurprodukter, så att försäljningen av dem ska öka.

EU:s bidrag till exporten av djurprodukter framträder som en del i en anmärkningsvärd handelsspiral. Genom att subventionera export till länder i tredje världen påverkar EU dessa länders lokala jordbruk negativt - priset på livsmedel från EU-länderna blir ju med subventionerna lägre än det annars skulle ha varit, vilket minskar efterfrågan på inhemskt producerade jordbruksprodukter i utvecklingsländerna och pressar de inhemska marknadspriserna nedåt.
Gradvis blir det därför mer attraktivt för livsmedelsproducenterna i dessa länder att producera för världsmarknaden istället för den lokala marknaden.
Brasilien är i dagsläget en av världens största importörer av mejerivaror. En betydande del av mjölkexporten till Brasilien de senaste åren har EU-länderna stått för. Samtidigt exporterar Brasilien enorma mängder soja som djurfoder till bland annat EU-länderna. EU:s överproduktion av animalier närs av tredje världens grödor, och animalieöverskottet dumpas i tredje världen. Summan av EU:s interventioner och direktstöd till djurindustrin för 2007 blir 3 500 704 000 euro - cirka 32,5 miljarder svenska kronor.
Utöver dessa artiklar och punkter i EU-budgeten, som uttryckligen rör djurprodukter, finns det en budgetartikel som heter Säljfrämjande åtgärder, vilket betyder stöd till marknadsföring av olika typer av jordbruksprodukter. I den artikeln preciseras det inte hur stor andel av beloppet som kommer att gå till djurprodukter - det bestäms av vilka ansökningar som kommer in från aktörerna i branschen i respektive EU-medlemsstat. Men djurindustrin drar nytta även av dessa budgetposter.

Därutöver har producenterna inom djurindustrin möjlighet att köpa in billigare foder till sina djur tack vare EU:s subventioner till framställning av grödor. Indirekt är subventionerna av djurindustrin alltså av en ännu större omfattning.
Sverige har som EU-land länge haft den officiella hållningen att EU-stöden till jordbrukssektorn måste skäras ned. Både den förra socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga regeringen har varit öppna motståndare till delar av EU:s jordbrukssubventioner. Det gäller i synnerhet exportbidragen, de ekonomiska stöden för att exportera - eller dumpa - delar av jordbruksöverskottet till länder utanför EU. Men Sverige har ändå vid flera tillfällen röstat för exportbidragshöjningar i EU:s förvaltningskommittéer.

Magnus Därth är departementssekreterare på svenska jordbruksdepartementet och ansvarig för de svenska delegationerna i förvaltningskommittéen för ägg och fågelkött och förvaltningskommittén för griskött.

Hur kan det komma sig att Sverige ibland röstar för höjningar av exportsubventionerna på djurprodukter, trots att Sverige säger sig driva en restriktiv linje?
- Det kan uppstå lägen där andra interventionsåtgärder skulle bli aktuella om exportbidragen inte höjdes, och då kan Sverige välja att rösta för en höjning, säger Magnus Därth. Det kan exempelvis handla om att det annars skulle bli aktuellt med interventionslagring på produkten i fråga, det vill säga att EU blir tvunget att köpa in överskottet till interventionspris. Det kan i flera fall bli en kostsammare lösning än att höja exportsubventionerna.

Riskerar man då inte att slå ut jordbruken i fattiga länder genom att dumpa överskottet där?
- Det bör man naturligtvis undvika. I de kommittéer där jag sitter med tycker jag att jag har vägt in den aspekten.
- Om vi föreställer oss ett scenario där kommissionen skulle föreslå 10 procents höjning av en subvention och många andra medlemsstater starkt förespråkar 40 procents höjning kan det vara bättre att stödja 10 procents höjning för att inte kommissionen ska tvingas att föreslå den högre höjningen.

Men då stödjer man ju trots allt en höjning?
- Jo, men det har med röstningsreglerna att göra. Som reglerna ser ut söker kommissionen alltid stöd för sin linje. Om för många länder är för en större höjning är risken att vi står ensamma emot det, och då kan det vara strategiskt att gå på kommissionens linje.
Inför kommittémötena poängterar Sverige även att svenska produkter inte får missgynnas och att marknader som är viktiga för just svenska exportörer inte får behandlas oförmånligt.

Hur stämmer det överens med en restriktiv linje i exportsubventionsfrågan, Magnus Därth?
- Vi är satta att bevaka de svenska intressena, det är målet när vi åker ned till dessa möten. Detta innebär att vi både ska se till vår målsättning att restriktivt tillämpa exportbidragen, men samtidigt inte ensidigt missgynna svenska företag. Det finns ofta flera intressen att väga in. Vi var exempelvis för att frikoppla handjursbidragen i diskussionerna om jordbruksreformen 2003, men efter en sammanvägning fann vi det rimligt att ändå ha kvar en viss koppling.

Finns då miljökonsekvenserna av framställningen av djurprodukter alls med när Sverige lägger upp sitt agerande i EU:s förvaltningskommittéer?
- Nej, säger Maria Rosander, departementssekreterare vid jordbruksdepartementet. Det enda hänsynstagande vi har gjort utöver rena marknadshänsyn är hänsynen till djurvälfärd, det är det som ligger bakom vår negativa hållning till stöd för export av levande djur. Allt annat ligger på en högre, rent politisk nivå.

Borde inte miljöeffekterna vägas in, med tanke på klimathotet och andra miljöhot?
- Jag får nog säga att vi inte är färdigtänkta där. Det där är en ganska ny diskussion, säger Maria Rosander.

Under våren skrev EU-parlamentarikern Jens Holm en interpellation där han frågade EU-kommissionen om deras syn på frågan om djurhållningens miljöpåverkan. I svaret medger kommissionen att köttindustrin har en negativ effekt på klimatet. Men de anser inte att några särskilda åtgärder behöver vidtas på det europeiska planet.
Mot bakgrund av hur djurindustrin hotar planeten och hur politiken hittills duckat i frågan måste vi börja arbeta för en annan sorts politik. Istället för att subventionera produktion av, och efterfrågan på, djurprodukter, måste det göras relativt sett mer lönsamt att konsumera längre ned i näringskedjan - det vill säga att konsumera mer vegetariskt - och relativt olönsammare att konsumera högre upp. Mer växter som mat åt människor, och färre djur.