I dag är det min stora dag - fast egentligen sträcker sig 'dagen' från klockan 12 i dag till samma tid i morgon. Det jag syftar på är 24-timmarsloppet i Trollhättan där jag tävlar representerande Fria Tidningar.
Tävlingen går helt enkelt ut på att springa så långt man orkar under 24 timmar. De mest uthålliga löparna klarar i stort sett av att jogga framåt hela dygnet, med endast korta avbrott för intagande av mat och dryck. Andra gör kortare eller längre avbrott för vila och massage, och sannolikt finns det också de som tvingas bryta loppet. Givetvis är tempot inte särskilt högt, men för att klara 20 mil på de 24 timmarna, till exempel, behöver man i genomsnitt hålla ett långsamt joggningstempo hela tiden. Loppet går på en rundbana på cirka 1,5 kilometer och underlaget är grusväg och stig vilket borde vara skonsamt för kroppen.

Jag har siktat på 24-timmarsloppet under ett år och gjort en hel del för att komma väl förberedd till loppet. Jag har löptränat så mycket jag klarat av, vilket som mest inneburit över tolv timmar effektiv tid per vecka. Detta har jag kompletterat med styrkeövningar, stretching och snabba upprepningslopp i uppförs- och nedförsbacke. Jag har också kört långpass på upp till sex timmar, och tränat på att äta och dricka medan jag springer. För den händelsen att det kan bli varmt under loppet har jag under fyra veckor löptränat med extra mycket kläder för att vänja mig vid att springa i värme.
Trots alla förberedelser känner jag en viss osäkerhet inför loppet. Jag har aldrig sprungit i 24 timmar - det längsta jag klarat av hittills är ett tiomilalopp för ett år sedan. Att vara igång i 24 timmar i sträck kommer verkligen att bli tufft såväl fysiskt som mentalt, men jag har investerat så mycket mentalt i projektet att jag verkligen vill göra bra ifrån mig.

När jag berättar för andra människor om mitt 24-timmarslopp har många svårt att förstå vitsen med det hela. En kvinnlig arbetskamrat på den kommunala förvaltning där jag har mitt andra jobb kunde inte förstå vad som var vitsen med det hela. Hon lyssnade på mina förklaringar men efter varje försök från min sida upprepade hon: 'Men jag förstår ändå inte...'. En annan arbetskamrat kommenterade vid ett annat tillfälle halvt skämtsamt: 'Det finns ju stollar'.
Själv tycker jag att 24-timmarsloppet är en bra utmaning för mig. Jag har i tidigare krönikor diskuterat utmaningar och självförverkligande och ska inte fördjupa mig i de frågorna igen.
Däremot tycker jag att det är intressant att skriva några rader om 24-timmarsloppet som mental utmaning och som en metafor för livet i övrigt.
Löparlegenden Emil Zatopek lär ha sagt: 'Den som vill vinna en idrottstävling springer hundra meter, den som vill lära sig något om livet springer maraton.' Jag antar att han hade kunnat säga samma sak om ultramaratonlopp.

Att ställas inför nya och svåra utmaningar förekommer också i livet utanför sporten. Vissa situationer kan till och med få ett 24-timmarslopp att framstå som rena barnleken. Det kan till exempel handla om svåra sjukdomar eller om tillfällen när man förlorat någon anhörig.
Det viktigaste vid olika typer av svårigheter är viljan att komma över de hinder man ställs inför. Sedan handlar det om att bygga upp en tro på att det går, och att behålla övertygelsen medan man med envishet genomför uppgiften. Det ska inte finnas något tvivel om att man klarar det. Det ska gå.
Så från klockan 12 i dag och 24 timmar framåt kommer jag att kämpa så mycket jag kan. För jag vet att jag kan klara det.