Fördjupning


Barbara Noske
Stockholms Fria

Miljön eller djuren - kan vi bry oss om båda?

Djurrättsrörelsen och miljörörelsen skiljer sig åt i sin syn på djuren och naturen. Djurrättens individcentrerade filosofi kan tyckas svår att förena med en natursyn där ekosystem och arttillhörighet sätts i första rummet. Filosofen och socialantropologen Barbara Noske har arbetat med ekofeministisk filosofi och förhållandet mellan människa och djur. Här söker hon skillnader och gemensamma nämnare hos djurrättsrörelsen och djupekologin.

Argument | Djurrätt och miljö

Den här artikeln handlar om djurrättsrörelsen och den djupekologiska rörelsen. Jag kommer att reflektera kring hur de båda ser på våra djur och speciellt fokusera på hur dessa rörelser förhåller sig till det naturliga släktskapet mellan djur och människor.
Hur man än försöker beskriva en rörelse kommer man att tvingas generalisera. När det gäller djurrättsrörelsen och den ekologiska rörelsen finns det naturligtvis också människor, bland dem ekofeminister, som skulle definiera sig själva som både djurrättsförespråkare och djupekologer.
Djurrättsrörelsens medlemmar brukar oftast tänka på djur som varelser med förmåga att lida och känna välbehag. Följaktligen tänker man på etik i förhållande till dessa varelser. Djurens försvarare intresserar sig alltså för den del av naturen som har utvecklat individualitet och känsloliv, den del av naturen som kan känna smärta, njutning och rädsla.

Eftersom många djurrättare (medlemmar av djurrättsrörelsen) är stadsbor, möter de i stor utsträckning de djur som vi har införlivat i vårt arbete och vår vardag; djuren i djurfabrikerna, försöksdjuren i de vetenskapliga laboratorierna och djuren vi håller som sällskapsdjur. Det betyder att stadsmänniskor möter djur som antingen är domesticerade eller tvingade att leva (och dö) i samhällen skapade av människan. Men djurrättsrörelsens medlemmar är också intresserade av jaktens effekter och i det fallet handlar det alltså om vilda djur.
Djurrättsrörelsens medlemmar fokuserar på förmågan att känna eftersom de förstår att vi är nära släkt med djuren. Mänskliga känslor har en etisk betydelse och det är därför vi fördömer förtryck, tortyr, folkmord.
När man inser att människor och djur står nära varandra inser man också att vi liknar varandra. Om välbefinnande är viktigt för oss människor, måste det rimligtvis vara viktigt för djur också. Djuren har inte bara kroppar som liknar våra egna. Deras medvetande - intellekt och känsloliv - är också likartad. Människors och djurs likhet fordrar en likhet i etisk betydelse, så att etiska skyldigheter gentemot djur inte kan skilja sig mycket från våra skyldigheter gentemot andra människor.

Många djurrättare har en tendens att inte bry sig så mycket om den natur som inte är djuren, alltså det man antar vara icke-kännande natur, som växter och träd. Det gäller också den oorganiska naturen, som berg, floder och ekosystem. Eftersom dessa delar av naturen inte är har ett känsloliv och alltså inte kan lida, blir resultatet att djurrättsrörelsen ofta förbiser dem.
Genom att koncentrera sig så hårt på kännande varelser fjärmar sig djurrättsförespråkare från att se djurs samspel med sin omgivning. Många djurrättsaktivister har inget begrepp om hur djur, ens som individer, är integrerade med den övriga naturen. Ibland kan man bland medlemmar av rörelsen möta en viss olust inför naturens köttätare - som om man önskade att det helst inte skulle existera några djur som äter andra djur.
Ett exempel på detta är tendensen bland djurrättsveganer och vegetarianer att göra sina köttätande sällskapsdjur till vegetarianer genom att ge dem vegetarisk mat kompletterad med kosttillskott. Visserligen erkänner många av dessa mattar och hussar att deras husdjur inte är 'skapta' för vegetarisk kost eller vegankost, men de ser uppenbarligen inget problem i att kosttillskotten gör djuren helt beroende av hälsoindustrin.

Vårdslöst nog gör de djur till kopior av sig själva: moderna konsumenter av konstgjorda produkter i den industriella eran. Djurens liv blir förmänskligade och koloniserade - deras alienation blir ännu djupare. Man kan undra om det handlar om att skydda sällskapsdjur från oetisk mat, eller om att tvinga på djuren en mänsklig etik? Dessutom kommer mycket av den vegetariska maten från stora, ekologiskt icke hållbara, monokulturer - som många djurs habitat har fått ge plats åt - och den marknadsförs av samma globaliserade och mångskiftande jordbruksindustri som producerar den vanliga husdjursmaten.
Många djurrättsaktivister verkar alltså ha problem med att acceptera naturen som ett sammanhängande ekologiskt system. Men biologiska varelser tog lång tid på sig att utvecklas genom evolutionen, både i förhållande till varandra och till den icke-levande, oorganiska naturen. Naturen är ett system där varje levande varelse är beroende av allt annat, och i djurriket betyder det att både växtätare och köttätare har sin plats och sin rätt att existera. Djur som äter andra djur är varken ett obetydligt undantag eller ett etiskt misstag i ekosystemet.

Med risk för att övergeneralisera kan jag se en brist på miljömedvetenhet och miljökritik bland många djurrättare. De tar ofta urbanisering, teknologioptimism och den moderna stadens inställning till livet för givet. Många medlemmar av djurrättsrörelsen tycks dessutom leva omgivna av maskiner i en elektronisk teknikvärld helt skapad av människor, och de tenderar att se den världen som självklar.
Bilens enorma betydelse i det moderna samhället verkar till exempel inte oroa dem. Ändå, även bortsett från allt annat som bilen representerar, orsakar den mängder med olyckor där djur dör. Bilarna i sig dödar och skadar djur, medan habitatförstörelse kopplad till vägbyggen dödar indirekt i stor skala och till och med utrotar arter.
Medlemmar av djurrättsrörelsen visar ofta ingen som helst medvetenhet om det våld det innebär att jämna marken med en bulldozer för att kunna bygga en väg. Man får inte se så mycket blod, men det ödelägger hela växt- och djursamhällen i ett enda slag.
För att sammanfatta: djurrättsrörelsen har en tendens att beskriva djur som om de vore isolerade, stadslevande och konsumerande medborgare, helt utan något som helst ekologiskt sammanhang. Ett sådant perspektiv leder till en form av reduktionism: individualistisk reduktionism.

När den djupekologiska rörelsen pratar om djur, menar den framför allt vilda djur, alltså djur som lever fria i naturen. Det är inte grymhet eller förmågan att känna som är centralt här: det är naturen, det naturliga och miljön.
Djupekologer brukar slå ner på allting som de inte längre anser tillhör 'miljön', det som de alltså inte anser vara ursprungligt eller som bidrar till ekosystemet på ett positivt sätt. Förvildade djur och tamdjur är inte populära i dessa kretsar. Centrala begrepp är natur, art och biologisk mångfald. Bara de djur som fortfarande är en del av sitt ursprungliga ekosystem räknas för den djupekologiska rörelsen. Man räknar djur enbart som representanter för sin art. Det som betyder något är vilken art eller vilket ekosystem de är del av. Djuret som individ ses ofta som helt ovidkommande.
Så kallade skadedjur och förvildade djur verkar utsatta för det värsta av två världar: de är varken intressanta som arter eller som individer. Om något ses de som ohyra. Man behöver inte nämna att de som arter utgör ett hot mot de naturliga ekosystemen. Råttor, katter, kaniner, hundar, rävar, hästar, åsnor, grisar, getter, vattenbufflar - djur som medvetet eller omedvetet tagits till Australien eller Nordamerika (av människor) - hotar den lokala biodiversiteten. Dessa djur kan störa, och stör också, balansen i naturligt utvecklade ekosystem. Rovdjuren bland dem utrotar ibland fullständigt de inhemska arter som inte har något naturligt försvar mot 'främlingarna'. Växtätarna kan å sin sida totalt förstöra habitat som de ursprungliga arterna är beroende av. (Tyvärr tonar ofta djurrättsrörelsen ner sådana ekologiska risker.)
Människor som sympatiserar med den djupekologiska rörelsen uppfattar förvildade djur och skadedjur som oönskade arter och förespråkar deras utrotande, ofta med mycket inhumana medel. Det finns en mängd exempel på hur man genomför urskiljningslösa massakrer på hela samhällen av skadedjur. Bufflar mejas ner, kaniner smittas med dödliga sjukdomar, katter förgiftas och så vidare. Men bland djupekologer räknas inte riktigt lidande hos skadedjur och lantbrukets djur.

Förmågan att känna behandlas ofta inom djupekologin som någon sorts biprodukt av djurliv och det är samma sak med individualitet. Den naturliga kapaciteten till lidande och välbefinnande är aldrig inkluderad i någon betydelse av miljö, ekologi eller natur.
Några djupekologer, som Aldo Leopold, Gary Snyder och Paul Shepard framhåller till och med modern nöjesjakt som ett sätt att bli ett med naturen. Det finns inte många djupekologer som intar en kritisk hållning gentemot jakt, förutom när det rör sig om jakt på hotade arter. Diskussionen handlar snarare om antal än om värdet av individers liv.
Djupekologer brukar inte heller hålla sig med en kritisk syn på djurförsök. Trots allt utför professionella ekologer och bevarandebiologer försök själva.
I de flesta fall använder djurförsökare individer av mycket vanliga arter eller arter som är speciellt uppfödda för djurförsök, som möss och råttor. För djupekologer tillhör dessa djur inte längre naturen, vilket innebär att deras välfärd får väldigt låg prioritet.

Eftersom sympatisörer till djupekologin inte har mycket till övers för domesticerade djurs natur brukar de vara ganska dåligt pålästa om vad som händer med djuren i djurfabrikerna och i laboratorierna.
Som djupekolog kan man vara motståndare till djurfabriker på grund av deras miljöförstörande effekter på naturen på utsidan av fabriken, men inte för det man gör mot naturen som finns på insidan. Produktions- och sällskapsdjur tillhör helt enkelt inte 'ekologin' i tillräckligt hög grad.
För att sammanfatta: den djupekologiska rörelsen fokuserar på djurs arttillhörighet snarare än att se dem som individer. Att jämställa individ med art eller ekosystemtillhörighet medför en annan form av reduktionism: ekosystemreduktionism.

Djurrättsrörelsen och den ekologiska rörelsen skulle kunna förenas i sin kamp mot antropocentrismen, idén om att människan är alltings mått. Men förutom det verkar det finnas få gemensamma mötespunkter: i stort sett bara under någon stor internationell kampanj mot säl- eller valjakt.
Konstigt nog - man skulle ju förvänta sig motsatsen - är det djurrättsrörelsen snarare än den djupekologiska rörelsen som använder släktskapet mellan människa och djur när de argumenterar för att vi ska ta hänsyn till djur som individer. Å andra sidan förkroppsligar många av djurrättsförespråkarna snarare ett brott i sambandet mellan djur och människa.
Som jag nämnde tidigare förekommer det nästan ingen kritik inom djurrättsrörelsen mot hur dagens teknologi alienerar människor från deras 'djuriskhet'. Det uppmärksammas snarare av den ekologiska rörelsen.
Låt oss åter reflektera över bilfrågan. För alla arter är rörelse i första hand en biologisk process: det inkluderar muskelkraft, utmattning eller svett. Men för moderna människor ersätts rörelse mer och mer av mekanisering och datorkraft och därför blir vi mer och mer olika djuren. Knappast någon i djurrättskretsar ser det här som något problematiskt som skulle kunna stå i vägen för ett naturligt mänskligt tillstånd, alltså vår fysiska 'djuriskhet'. Men släktskapet handlar inte bara om att djur är lika människor, utan det handlar också om människans likhet med djuren. Bland djurrättsförespråkare fortsätter släktskapet trots detta att vara en abstrakt moralprincip som knappast 'levs' i verkligheten. Man kunde kanske säga att den här inställningen karaktäriseras av icke-förkroppsligad empati: empatin är verklig men dess materiella grund har glömts bort.
Den djupekologiska rörelsen å sin sida sätter stor värde på naturens under, är medveten om släktskapet mellan djur och människa och pekar ut många teknologier (bland annat bilen) som alienerande och skadliga för naturen. Men det finns en märklig motsättning här också. Även om djupekologiska kretsar har erkänt att människan exploaterat naturen och vildmarken extremt hårt, har det inte betytt att man känt speciellt stor sympati för de exploaterade djuren. Offren bland djuren, vare sig de är domesticerade eller förvildade, får skylla sig själva för sin situation, och i vissa fall beskylls de för att utgöra ett hot mot det som anses vara den riktiga naturen.

Även om djupekologer oftare har en naturlig livsstil och är bättre på att beakta människors och djurs gemensamma historia, betyder det inte att de automatiskt känner sympati med djur i allmänhet. Den inställningen skulle kunna karaktäriseras som en förkroppsligad antipati. I en mening 'lever man och realiserar' släktskapet mellan djur och människa, men istället för empati när man istället ett förakt för de varelser som inte längre lever naturliga liv i sina rätta ekosystem. Även om dessa varelser kan ses som onaturliga, är de ju fortfarande tillräckligt nära naturen för att besitta den naturliga kapaciteten att kunna lida, vare sig det är genom smärta, leda, apati, social och ekologisk isolering eller dödsångest.
Hur ska vi kunna navigera mellan en individbaserad etik och ett strikt ekosystemtänkande?
Djurrättsorganisationerna använder naturens förmåga att känna som en mätare på individens mänsklighet: den frågar på vilket sätt djur är del av det mänskliga samhället och den mänskliga etiken. Rörelsen kunde kanske överbrygga klyftan som skiljer den från djupekologin genom att övervinna sitt uteslutande intresse för lidande och välbehag.
Om det i en medkännande rörelse handlar om att utvidga etiken så långt vi kan, är det däremot inte likadant inom djupekologin. Den handlar mer om att känna sammanhang med och lydnad under naturens rytm och naturens begränsningar. Istället för att fråga hur djuren kan bli en del av etiken frågar djupekologin på vilket sätt djur och människor är en del av naturen.
De två synsätten - samhällelig etik och anpassning till naturen - ser ibland ut att vara omöjliga att förena. Hursomhelst måste vi alla, djur så väl som människor, på något sätt leva i naturen och också i samhället (eller åtminstone i en nationalstat definierad av människan). Var och en är vi en kännande individ, en artmedlem likaväl som ett unikt rum i världen. I den världen överlappar naturen och samhället. Det är allt som finns, ingen och inget existerar utanför heller.

Djurrättsorganisationerna måste inse att även den 'vilda' naturen är viktig, att ickemänskliga djur faktiskt också är 'något annat'. Den djupekologiska rörelsen å sin sida måste börja erkänna grymhetens och lidandets betydelse för hur den förhåller sig till och behandlar djurindivider, även de individer som faktiskt gör naturen skada.
För att göra släktskapet mellan djur och människor rättvisa måste vi fråga oss vad vi gör (borde göra) med naturen, men också hur vi är en del av naturen. Enligt Val Plumwood, som är ekofilosof och vegetarian, kan vi inte på ett nykartesianskt sätt dela in världen i två separata delar: ett etiskt, mänskligt fält och ett fält med djuren och ekologin. Alla och allting är en del av båda dessa fält. All mat har en själ, säger hon - och till syvende och sidst är alla själar mat.

Fakta: 

Detta är en förkortad version av Barbara Noskes artikel Two Movements and Human-Animal Continuity: Positions, Assumptions, Contradictions. Av utrymmesskäl har vi bland annat uteslutit artikelns referenser. Originalet kan läsas på www.cala-online.org. En svensk översättning av den fullständiga artikeln publicerades i tidningen Djurens Rätts djuretikbilaga som går att ladda ner från www.djurensratt.se.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Resurser finns för att förverkliga idéerna

Det finns ett stort behov av att öka resandet med kollektivtrafik och det finns gott om idéer för hur det ska gå till. Även branschorganisationen för svensk kollektivtrafik har en offensiv attityd. Men för att lyfta resandet med kollektivtrafik krävs mångmiljardsatsningar och hittills har beslutsfattarna inte velat satsa tillräckligt på kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Vanliga argument mot nolltaxa

Undertecknad har vid flera tillfällen försökt att via e-post och telefon nå Christer Wennerholm, styrelseordförande i AB Storstockholms Lokaltrafik. Syftet var att denne skulle få en chans att bemöta innehållet i artikeln om nolltaxa. Wennerholm har dock inte svarat vilket jag tolkar som att han inte vill kommentera texten. För att belysa frågan om nolltaxa på ett mer allsidigt sätt redovisas nedan vanliga argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Morötter för ökat kollektivt resande

I den första delen av argumentserien Kollektivtrafik för hållbar utveckling resonerar gästredaktör Jarmo Juhani Riihinen kring varför en väl utbyggd kollektivtrafik är viktig för såväl miljö som tillgängligheten i städerna.

Fria.Nu

© 2023 Stockholms Fria