Tyvärr. Tyvärr låg Jobalites klockan fem på eftermiddagen, i strålande solsken och med endast de tidiga entusiasterna som publik. Ska-versionerna av medlemmarnas material från respektives egna projekt skulle kunna vara nog så medryckande - sent på kvällen i dunklet på en murrig klubb, Fasching med andra ord, när dansryckningarna i benen på lyssnarna har vaknat till liv. Liksom bandet. Ruskträsk antydde yrvakenhet inom kretsen men gjorde ändå sitt bästa för att skaka liv i musiken.
Under ovannämnda omständigheter var det inte det lättaste, men med gott humör kommer man en bra bit på väg, om än inte upp till de höjder som det finns potential för när landets grädda av den yngre generationen blåsveteraner vill leka loss. En handfull kompositioner hanns med, men det passerade alltså aldrig kulingstrecket. Förhoppningsvis får publiken i Hågelbyparken större utbyte av dem när de ställer upp klockan tio på lördagsnatten.
Laleh är ett fenomen. En del musikanter skapar sin egen genre. Laleh är utan tvekan en av dessa. Asfaltplanen framför scenen är smockfull och festivalens näststörsta (egen gissning) publik trängs ända fram och halvvägs över scenstaketet. Förväntningarna är skyhöga, bara tre spelningar i Sverige i år, men det verkar inte besvära Laleh det minsta. Med sin dramaturgiskt lekfulla spontana häpnad inför åhörarnas oreserverade kärlek spritter hon av barnslig förtjusning och publiken spelar med, lyder minsta vink.
Bandet som backar upp henne är strålande lyhört och har inga problem med att följa med i Lalehs kast mellan svenska och österländska influenser som blandas friskt och fruktbart.
Stora känslor är svåra att gestalta med trovärdigheten i behåll, men Laleh svämmar över av dem - kärlek, längtan, förhoppning, sorg, tillit, tvivel - och orden stockar sig i sin lust att välla fram ur hennes mun.
Tyvärr blir även här det stora formatet en black om foten, liksom för flera artister tidigare. Framme vid scenen och några rader bakåt uppstår den där intima kontakten, men när man börjar komma upp mot mixerbordet ökar förströddheten och greppet om publiken släpper efter.
De som kommit enbart för Laleh, och det var många, fick säkert sitt lystmäte medan de som kanske bara var nyfikna Laleh-nybörjare som jag, nog tappade koncentrationen efter ett tag.
Kvällens finalartist drog nästan lika mycket folk som Laleh. Ziggy Marley har med sig ett traditionellt mainstream reggaeband vars enda uppgift är att backa upp frontfiguren Ziggy. En gökunge skulle väl vara sologitarristen Takeshi Akamota som bröt av lite med ett gitarrspel som snarare lutade åt rock. Var Ziggy står som artist i eget namn antyds av att hälften av kvällens låtlista hade Bob Marley som upphovsman.
Akten bjöd inte på minsta överraskning vilket i och för inte sig är så konstigt i en musikform med så snäva ramar som reggae. Det ska till en alldeles särskild talang för att höja denna musik över det mediokra. Just därför blir också jämförelsen med fadern så taskig. Den magi som vilade över det som Bob Marley skapade tror jag beror mycket på intuition, både vad gäller poesin och musiken. 'Dem belly full but we hungry. A hungry man is an angry man'. Enklare kan det inte sägas, och enkelheten speglades också i faderns musik. Tystnaden är så viktig. Enkelheten blir skenbar, oförutsägbar.
I den sorts mainstreamreggae Ziggy Marley framför tycks ingen våga vara tyst. Och när låt staplas på låt suddas eventuella konturer ut och kvar blir någon sorts svensktoppen á la Jamaica. Men det är schysst med kärlek.