Nostalgitrippen Steely Dan för 40- och 50-talister på jazzfestivalens första dag var stel, slick och tråkig. Sista dagen bjöd på ännu en memory lane-spelning, men Blood Sweat & Tears hade allt det som Steely Dan saknade - engagemang, spelglädje och drag. Överenskommelsen med publiken är självklar och det skäms man inte för. Publiken vill höra låtarna från 70-talet, alltså spelar BS&T låtarna från 70-talet.
Varken superorganisten Al Kooper, som grundade bandet men bara spelade på första LP:n, eller David Clayton-Thomas, som klev in som sångare på den andra och vars djupa stämma man främst förknippar med BS&T, är förstås med i Stockholm. Ingen annan från storhetstiden heller för den delen, det är alltså ett varumärke vi får höra. Trots det låter det väldigt mycket Blood, Sweat & Tears.
Sångare för dagen är Thomas Connor (Thomas Connor Band) som axlar Clayton-Thomas mantel förvånansvärt hyggligt, dock utan det där sista trycket i rösten som originalsångaren hade. Med uppriktigt vänliga ord och gester kommunicerar han, och bandet, med publiken som något trögt svarar med allsång. På det hela taget en gemytligt trivsam stund i solen på Skeppsholmen.
Viktoria Tolstoy med trio var på gott humör. Jag har inte hört mycket av Tolstoy, så jag hade inga förväntningar. Backad av urduktiga musiker levererade hon klassisk men modern musik som överraskade mig. Emellanåt ljuvt, emellanåt riktigt hårt och särskilt det sceniska samspelet med trummisen Rasmus Kihlberg roade. Överhuvudtaget tycks dessa musiker trivas ypperligt med varandra, och situationen, och av Tolstoys välförtjänta hyllande av klaviaturspelande Jacob Carlzon sluter jag mig till att denna konstellation är större än summan av sina beståndsdelar.
Al Foster Quintet avslutade festivalen för min del. Denne lille store trummis, som spelat ett decennium med Miles Davis hopkrupen bland sina cymbaler, visade att det inte är storleken på trumsetet utan vem som hanterar stockarna, som skapar stor musik. Med illmarig Tom Waits-röst ledde han likt en voodoopräst kvällens höjdpunkt.
Med små små medel och lyhördhet skapade han och basisten Douglas Weiss grunden för Eli Degibris vildsinta saxofoner som ibland tycktes löpa amok, Eddie Hendersons mer eftertänksamma trumpeter och Aaron Goldbergs flyhänta flygelspel. Och nog kunde man ana Miles Davis, inte bara i stycket Missing Miles.
Tyvärr blev denna akt ett alldeles för kort ögonblick av högsta kvalitet. Lite fördelningspolitik i gagerna kunde gott gett mer tid åt Foster på bekostnad av The Commitments som fick resten av lördagskvällen till sitt förfogande.