Under 90-talet fanns ett fåtal huligangäng i Sverige, så kallade firmor. Hierarkiskt styrda gäng bestående enbart av män, vars syfte var att slåss med firmor knutna till andra fotbollslag.
Det var främst kring fotbollslagen i Stockholm och Göteborg som det fanns huliganer fram till 2000. Men under 2000-talet har firmorna ökat i både antal och storlek och huliganer har även organiserat sig på mindre orter som Örebro, Norrköping, Västerås och Linköping. Större firmor har också bildats i Helsingborg och Malmö. De befintliga firmorna kring AIK, Djurgården och Hammarby i Stockholm samlar hundratalet huliganer i samband med uppgörelser.
I början av decenniet samlades enbart ett 50-tal i samband med uppgörelser mellan firmorna. Slagsmålen har blivit fler och våldet i samband med matcher i allsvenskan, men även i superettan, har ökat. Tillströmningen av yngre tonårskillar har varit så stor att de bildat egna gäng, firmor för yngre vid sidan den äldre firman.
Dessa består av killar i åldrarna 14–18 som slåss med varandra då de är för unga för att vara med i de riktiga firmorna. Denna anstormning av tonåringar har skett de senaste tre-fyra åren och bäddar för en stor ökning av fotbollsrelaterat våld i framtiden.
Våld förekommer inte bara mellan firmorna utan riktas även mot polis, egendom och ibland vanliga supportrar utanför arenorna. Även en del hot mot klubbledningar, tränare eller spelare förekommer. Ibland har firmorna haft ambitionen att påverka viktiga beslut i klubben genom olika aktioner riktade mot spelare eller ledning. Klimatet kring matcherna har hårdnat med visiteringar innan inträde på arenorna, samt fler poliser, väktare och matchvärdar. Fotbollsvåld har resulterat i såväl sönderslagna pubar som hot mot både spelare och klubbledningar.

Samtidigt finns alla de människor som på ett eller annat sätt drabbats av våldet. Inte bara de som skadats direkt fysiskt utan även de som känt rädsla eller vanmakt inför det våld de bevittnat.
Det har förekommit fylleri, bråk och stökigheter kring fotbollen under i stort sett hela 1900-talet. I början av seklet hände det att spelarna söp under matcherna, problem som tog lång tid att få bort. Det våld som supportrarna stod för handlade om attacker mot domare och spelare samt händelser som kunde relateras till själva spelet.
Det var först under 1980-talet i Sverige som dagens huliganism började ta sin form. Det var under 1980-talet paralleller kunde dras till det engelska huliganfenomenet – fasta grupperingar som mer organiserat slåss med varandra oavsett matchens händelser eller resultat.
Det händer än i dag att det uppstår stökigheter och bråk efter stora förluster, dåligt bemötande från polisen eller domarbeslut. I de fallen är huliganerna ofta tongivande men agerar ofta tillsammans med vanliga supportrar. Detta händer dock relativt sällan, de vanligaste större utbrotten av fotbollsrelaterat våld är slagsmål mellan huliganer.

Det har varit mycket svårt att stoppa våld mellan huliganer eftersom de sällan anmäler varandra. Precis som att en armbåge i ansiktet resulterar i en varning på fotbollsplanen verkar samma princip gälla vid sidan av. Även i de fall där huliganer misshandlat varandra grovt väljer de att inte anmäla.
Det råder en slags kodex om att aldrig blanda in polisen, vilket visade sig i sin mest extrema form 2002 då en man dödades.
Det var under ett slagsmål mellan huliganer från IFK Göteborg och AIK som en huligan tillhörande Göteborgslaget avled. Under den efterkommande utredningen höll båda parter tyst och vägrade samarbeta med polisen.
Polisen har många gånger närvarat vid slagsmålen och sett huliganer misshandla varandra, men eftersom ingen vill samarbeta kan polisen aldrig gå vidare med en anmälan. Det är när de slåss med polisen eller attackerar vanliga supportrar som vissa av huliganerna åker fast och döms.

Nu finns den så kallade Huliganlagen som innebär att slagsmål inne på arenan resulterar i ett förbud att besöka lagets matcher. Det gäller även bortamatcherna och överträds förbudet kan det leda till fängelsestraff.
Lagen började tillämpas under 2006 och har lett till att en handfull huliganer stängts av från matcherna. Denna metod har haft viss effekt i England där huliganismen har minskat något.
Många har reagerat på den nuvarande vågen av huliganism och kräver fler och hårdare lagar för att kunna stoppa huliganerna. Flera huliganer har också har blivit avstängda då de slagits inne på arenan, men däremot kan man inte portförbjuda dem som slagits på platser långt utanför arenan. Många gånger organiseras sammandrabbningarna mil från arenan för att huligan- erna ska kunna mötas ostört. Förorter eller avsides platser, där de hinner slåss innan polisen hinner stoppa dem, favoriseras. Många vill därför utsträcka Huliganlagen till att gälla även dem som slåss långt ifrån arenorna.
Det intressanta med denna lag är att den ska vara avskräckande för dem som verkligen vill se alla matcher. För den som inte är intresserad av matcherna spelar det ju ingen roll att bli avstängd. De som stöder detta initiativ menar därmed indirekt att huliganerna är så intresserade av fotboll att inträdesförbud kan ha en effekt. För dem som bara vill slåss skulle ett inträdesförbud till arenorna vara helt betydelselöst.
Många vill påstå att det är bråkmakare som kommer utifrån för att slåss enbart. Men många huliganer har varit med sedan slutet av 80-talet. I boken En av grabbarna beskriver AIK:aren Johan Höglund hur många som en gång började som vanliga fans sedan blev huliganer. Hur det var något som saknades i engagemanget, en fanatism som kunde manifesteras genom att slåss mot andra supportrar.
Att stå med i klacken och ordna tifon var inte stimulerande nog. Johan Höglund menar att han och hans likar vuxit upp med fotbollen och sedan valt att gå med i en firma för att försvara sitt lag. Spelarna kämpar för laget på planen och huliganerna menar att de kämpar lika mycket, fast utanför planen.
De som påstår att huliganerna kommer utifrån och endast drar sig till fotbollen för våldets skull, har delvis fel. Den äldre generationens huliganer är med få undantag uppvuxna i fotbollskulturen, och det är där de organiserat sig. Den förändring som nu sker är att en yngre generation kommer in i supporterkulturen och huliganismen samtidigt. När det gäller dessa så är det rätt att de intresserat sig lika mycket, eller mer, för våldet än för fotbollen när de börjat gå på matcher.

Det finns en besvikelse hos många vanliga supportrar som är trötta på huliganernas beteende. Men det finns många vanliga supportrar som är intresserade av eller stöder huliganism.
En händelse som utspelades under en semifinal i 2004 års upplaga av svenska cupen för herrar förvånade många. Djurgårdens huliganer gick till attack inne på Norrköpings sittplatssektion och sparkade på människor som befann sig i deras närhet. Målet för attacken var en mindre grupp unga män som var Norrköpingssupportrar. Flera barnfamiljer flydde därifrån under tumultet och många andra chockade sittplatsåskådare lämnade läktaren i panik.
Det som väckte uppseende var att stora delar av djurgårdsklacken ackompanjerade huliganerna med att ropa: Det gör ont att möta Djurgårn! Det gör ont att möta Djurgårn!
Nästan hela klacken stämde in, samtidigt som huliganerna gick bärsärkargång på motståndarlagets sittplatsläktare, och det öppna stödet förvånade många.

Huliganerna säger sig, precis som många andra supportrar, älska sina lag. De slåss inte på varje match, men många åker ändå till avlägsna bortamatcher och går så ofta de kan för att kolla på fotboll.
Många av dem har följt sitt lag under mer än ett decennium och bevistat de flesta matcher. Vad är det som säger att de inte är supportrar, och vad består i så fall skillnaden i? Gillar inte huliganerna fotbollslaget lika mycket som de supportrar som av princip är mot våld?
Huliganismen förknippas med stora problem, men mycket av fotbollssverige avfärdar huliganerna som ett slags utomstående psykopater som inte har något med fotbollskulturen att göra. Att många inte vill kännas vid dem är kanhända förståeligt, men att säga att de inte är supportrar är att göra det enkelt för sig. De flesta av huliganerna är hängivna supportrar, de som bryr sig mindre om fotboll är fortfarande en minoritet.

Varför förekommer det våld just kring fotbollskulturen och inte runt andra sporter? Besynnerligt är också att våldsammare sporter som rugby, ishockey eller boxning inte i nämnvärd utsträckning omges av slagsmål trots inslagen av våld. Mer vanligt är att spelarna själva börjar bråka på planen när det gäller exempelvis bandy, basket eller ishockey.
Det utbredda våldet mellan fans existerar bara kring fotbollen. Internationellt sett är det just kring fotboll som det mesta sportrelaterade våldet utspelar sig. Det verkar nästan som om något i själva konceptet fotboll är tilltalande för dem som vill slåss.
Det ser vi nu när flera mindre lag börjar få grupperingar med ambitionen att skapa firmor. Tillströmningen är omfattande och har accelererat de senaste åren, vilket visar på ett stort intresse i fotbollsvåld.
Det är något speciellt som tilltalar män världen över att slåss i samband med just fotboll. Med värderingar och sammanhang som tillåter eller uppmuntrar ett sådant beteende. Handlar det kanske om att män inte kan se skillnaden mellan hälsosam rivalitet och hat, eller fungerar själva fotbollen som en uppmaning att ta till våld? Frågorna är många och det finns säkert inga definitiva svar. Skulle fotbollen kunna existera utan våld och kan huliganismen existera utan fotboll?
I boken Med uppenbar känsla för stil diskuterar Stephan Mendel-Enk kring fotbollskultur och huliganism. Han menar att de ideal som finns på planen kan liknas vid de ideal som huliganerna har. Att ställa upp för varandra när det gäller, att stå upp för sin sak och att offra sig själv för kollektivet. De spelare som hyllas mest är just de som kämpat med blod, svett och tårar och gett allt för sina lag. Enligt Stephan Mendel-Enk har huliganerna gjort sin tolkning av vad det innebär att kämpa för laget. De vill också ge allt men finner inte de sedvanliga supporteraktiviteterna tillräckliga.

Stämningen på Sveriges fotbollsläktare är ofta god men det finns inslag av en rå jargong. Språket på läktarna är många gånger mycket grovt och nedsättande ord om kvinnor och direkta förolämpningar hör till något av det som ofta hörs vid matcherna. En inte helt ovanlig syn är vuxna män som i sina barns närvaro ropar könsord och verbala hotelser riktade mot både spelare och domare. Var i det övriga samhället är det accepterat att bete sig på ett sådant sätt?
Visserligen finns det även många positiva sidor kring fotbollen. Den kollektiva lyckan när laget gör mål kan inte utspela sig någon annanstans än just på läktarna. Förhållandena är exceptionella och det skapas situationer som är långt ifrån vardagliga.
Men frågan är om de positiva inslagen kan anses överväga de negativa? Kommenderingar av hundratals poliser, omplåstring och sjukhusvistelser för skadade huliganer eller kostnaderna för vandaliserade pubar innebär att fotbollen dras med enorma kostnader. Kostnader som skulle kunna läggas på annat i samhället.
Klubbarna får betala dyrt för säkerhetsarrangemangen och tillsättningen av matchvärdar har ökat för att kunna förhindra bråk inne på arenan. Alla supportrar drabbas av detta men reaktionen eller missnöjet för dem är inte tillräckligt för att de ska engagera sig mot våldet.

Kan problemen med våldet kring fotbollen lösas genom hårdare lagstiftning eller finns det andra lösningar? Det som klubbarna har gjort är att satsa på fler matchvärdar med syfte att skapa trygghet inne på arenorna.
I olika omgångar har huliganism fördömts både på nationell nivå och på klubbnivå. Kampanjen med det rosa bandet 2006, som drevs av bland andra Aftonbladet och Svenska fotbollsförbundet, handlade om att både spelare och supportrar skulle visa sitt ställningstagande mot fotbollsvåld. Vad den gav för konkret resultat är svårt att se, då antalet huliganer fortsätter att öka och allt fler yngre är på väg in. Ett syfte var antagligen att skapa en opinion mot våldet men tydligen räcker inte ett sådant initiativ för att stoppa våldet.
Kampanjen misslyckades också med att inse att det inte går att dra en enkel gräns mellan huliganer och övriga supportrar. Om man anser att huliganismen är ett problem borde man söka lösningen i den fotbollskultur där den uppstått.
Varför tar man inte tag i diskussionen om hela fotbollskulturen? Varför blundar man för sambanden mellan huliganism och fotboll, där samtliga inblandade bör ta ett ansvar? Såväl klubbledning som supportrar och andra fotbollsintresserade.