Biståndspolitikens skuggsida | EU och energin

Den borgerliga regeringen har väckt nytt liv i debatten med sina utspel om det svenska biståndet. Sverige ska bryta upp från en passiv utbetalningspolitik som tidigare gjorde biståndet till ett bihang i arvfurstens palats. Det lovade biståndsminister Gunilla Karlsson i våras.
– För mig är det centralt att Sverige ställer tydliga krav på våra samarbetsländer vad gäller demokrati. Fattigdom får aldrig användas som en ursäkt för kränkningar av mänskliga rättigheter, sade hon i ett tal på Utrikespolitiska institutet den 30 maj.

Samtidigt som regeringen säger sig vilja ställa hårdare krav på demokrati för länder som är mottagare av svenskt bistånd, så går växande summor till auktoritära stater via EU. De kommande fyra åren har ungefär 500 miljoner ur den svenska biståndsbudgeten öronmärkts för stöd till Marocko, Tunisien, Syrien, Algeriet, Egypten och Jordanien.
Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) hör till de mest aktiva i biståndsdebatten de senaste åren. Det går inte att stå neutral mellan demokrati och diktatur, sade hon i riksdagens utrikespolitiska debatt i februari. Hon menar att diktaturer bör diskvalificeras och demokratier premieras inom biståndet, och lyfte fram just bristen på demokrati i Mellanöstern som ett akut fält.
Nu håller hon med om att det är problematiskt om EU ger alltför kravlöst bistånd till auktoritära stater i Nordafrika och Mellanöstern, men påpekar samtidigt att vi i Sverige tydligt kan styra över vår egen biståndspolitik, medan EU:s politik är ett resultat av många länders vilja.
– På EU-nivå styrs biståndet delvis av värderingar, men också av traditioner och av olika medlemsländers historiska roll i olika delar av världen. Alla länder i EU har kanske inte alltid ett skandinaviskt synsätt, och ibland kan ekonomiska intressen också spela in, säger hon.
– Jag är själv skeptisk till att stödja den egyptiska staten utan tydliga krav, och tycker att man borde kompensera det genom att också stötta de oppositionskrafter som finns, till exempel våra liberala systerpartier vars medlemmar ofta fängslas.

Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde är i sin tur kritisk till regeringens utspel om det svenska biståndet. Han menar att biståndets verklighet ofta svartmålas.
– Det är klart att det har funnits problem, men många av de biståndsfientliga påståenden som förs fram i dag är gravt felaktiga. Det är inte så att vi har pumpat in pengar i diktaturer helt utan krav. Det är en märklig och okunnig beskrivning.

Samtidigt anser han att det finns en hel del som vore värt att debattera inom EU:s biståndsarbete, till exempel frånvaron av jämställdhetsperspektiv.
Varför är det så lite debatt om EU:s bistånd?
– Rent generellt så är det lite debatt om EU. Och biståndskritiken kommer ofta från grupper som också är EU-positiva. De har så klart inget intresse av att lyfta fram negativa sidor av EU, säger Hans Linde.
Birgitta Ohlsson avfärdar den förklaringen. Det finns ingen motsättning mellan att vara positiv till EU och samtidigt kritisera unionens politik i vissa avseenden, menar hon.
– Vi i folkpartiet har ju till exempel ofta beskrivit jordbrukspolitiken som ett planekonomiskt missfoster. Jag är en varm vän av Europatanken men kan samtidigt vara väldigt kritisk mot till exempel EU:s flyktingpolitik, säger Birgitta Ohlsson.
Enligt biståndsminister Gunilla Carlsson ska Sverige arbeta för att lyfta demokratifrågor inom EU, i synnerhet inom utvecklingsarbetet. Vad det löftet i praktiken innebär kan de närmaste åren utvisa. Om inte förr så kommer alliansens EU-politik i allmänhet att ställas på prov efter den 1 juli 2009. Då tar Sverige nämligen över ordförandeskapet i EU – för första gången med en borgerlig regering.