Det bubblar av ilska bland de 300 arbetarna på Salemco, ett spinneri i en av Egyptens industrizoner. Efter att inte ha fått ut sina löner för februari har de strejkat, demonstrerat utanför ägarens bostad och hotat att blockera ökenvägen mellan Kairo och Ismailiya – allt utan resultat. Flera av fabrikens produktionslinjer har stoppats helt den senaste månaden på grund av bristande efterfrågan, och enligt ägaren finns helt enkelt inga pengar.

– Är det så vi behandlas efter alla år? säger Mourad Said, som arbetat på fabriken sedan den grundades i mitten av 90-talet.

– Vi har alltid gått med vinst, men när det kommer en svacka ska vi plötsligt kastas ut på gatan utan ett rött öre. Vi kräver inte något vi inte har rätt till, vi vill bara ha våra löner!

De senaste månaderna har det dagligen rapporterats om vilda strejker i protest mot massavsked och lönesänkningar. Värst drabbad är textilindustrin, där det nationella facket varnat för att hundratusentals jobb kan vara i farozonen. Men krisen slår bredare än så. Efter att länge förnekat att finanskrisens skulle påverka Egypten nämnvärt, har regeringen nu justerat sin tillväxtprognos för 2009 från 7–8 procent till 4,5 procent. I ett land där arbetslösheten redan tidigare låg på 20 procent och nästan halva befolkningen lever under eller nära fattigdomsgränsen är det riktigt dåliga nyheter.

Den tyngsta bördan kommer nu att bäras av de som aldrig fick del av de föregående årens höga tillväxt, menar arbetsrättsadvokaten Malek Adly.

– Här finns varken självständiga fackföreningar eller en vald regering som skyddar arbetarnas intressen. Och som ett led i de senaste decenniernas privatiserings- och avregleringspolitik har anställningsskydd och andra rättigheter undergrävts, vilket gör Egyptens arbetare extra sårbara, säger han.

Egypten är knappast unikt. Enligt FN:s internationella arbetsorganisation ILO riskerar 200 miljoner arbetare världen över att knuffas ned i fattigdom av krisen. I Sydafrika varnas det nu för att landet är på väg in i en recession. I Brasilien hade den totala produktionen i industrin sjunkit med nästan en femtedel i december jämfört med året innan, och sedan november har 700 000 brasilianska arbetare förlorat sina jobb.

Världshandelsorganisationen, WTO, bedömer att den globala handeln kommer att minska med 9 procent i år – den värsta kollapsen sedan andra världskriget. Enligt WTO kommer utvecklingsländerna drabbas extra hårt eftersom de i större utsträckning än industriländerna är beroende av export för att nå ekonomisk tillväxt. På ett ILO-möte i måndags varnade Dominique Strauss-Kahn, chef för Internationella valutafonden, IMF, att krisen kan skapa ett ”ödeland av arbetslöshet.” Enligt Strauss-Kahn riskerar många fattiga länder inte bara att drabbas av social oro, utan i värsta fall också krig i krisens spår.

För att bemöta krisen och förhindra en upprepning manar nu en FN-panel av ekonomer under ledning av Joseph Stigliz, före detta chefsekonom på Världsbanken, till en ordentlig översyn av det internationella regelverken för handel och finansmarknader. Men för att skydda de fattigas intressen måste diskussionerna inkludera alla FN:s medlemsstater, inte bara de 8 eller 20 rikaste länderna, menar de. Samtidigt manas industriländerna att spendera 1 procent av sina ekonomiska stimulanspaket på stöd till fattiga länder.

I sin preliminära rapport, som släpptes inför veckans G20-möte i London, hävdar de 18 ekonomerna att orsakerna till den nuvarande krisen går djupare än uppluckrade regleringar av finanssektorn. Den är också ett resultat av ”tidigare trendriktiga ekonomiska doktriner” som framställt otyglade marknader som i det närmaste ofelbara. Tillämpningen av dessa ”felaktiga hypoteser” har gjort det möjligt för defekter i ett lands finansiella system att snabbt sprida sig även till fattiga länder som fört en sund ekonomisk politik.